Sådär, nu är alla fåglarna fina om fötterna. Jag har haft en massiv fågelomflyttning idag med tillhörande kloklippning. Det gillades inte. I vissa fall är det nödvändigt med handskar då vissa odjur har väldigt vassa näbbar och kan bitas rejält.

Varenda liten fågel anklagade mig för att vara en simpel djurplågare med ont sinne.

Hursomhelst... om tio dagar ska jag hämta hem Neo från mina goda vänner. Neo ska få träffa Inka och förhoppningsvis ska lite ljuv musik uppstå mellan dem och senare ägg. Neo är en kobolt viol spanglekille, skitasnygg om man får säga så.

Jag hoppas verkligen på ungar från den här kombinationen.

Hundarna har också fått klorna klippta och det behövdes. Arrak blev lite snabbt borstad också. En snygg hund ska inte behöva se ut som en uteliggarhund kan man ju tycka. Vad gäller klorna så påstod Lucy precis som vanligt att det kommer att bli hennes död och jag vägrar tro henne. Hur fel jag än klipper tror jag det är svårt att ta död på en hund. Dessutom har jag blodstoppspulver nu när jag har så många fåglar som kan behöva klippas. Där kan man däremot tala om risk. Även om jag inte tror att det är vanligast i världen kan faktiskt en fågel dö av blodbrist om man klipper fel. Dessutom är det inte så jättelätt att vara exakt med klosaxen när man ska klippa klor på en pytteliten fink.

Jämfört med att hantera undulater och nymfar är splendidparakiterna ett rent nöje. De är så snälla och goa och trots att de också har en gojnäbb så biter de inte. Inte mina i varje fall. Chidiyaa är en väldigt nyfiken liten tjej och på morgonen kommer hon snabbt som en stormvind och kollar vad för gott som serveras. Hon är totalt orädd. 

Hennes kille, Cirrus, har börjat bli man, han har fått en del röda fjädrar på bröstet. Kolla in snyggingen!

Katterna har varit snälla de två senaste nätterna och inte ens rivit hela huset. Fantastiskt. Däremot var Otto lite sur idag. Hans "mormor" var in och tog bara med sig hundarna och gick... det gillade han inte. Jag var tvungen att säga åt henne att hon var tvungen att hälsa på honom när hon kom tillbaka efter promenaden. Otto blev lite nöjdare när hon kom. Han fick godis och blev klappad. Mer behövs egentligen inte för att tillfredsställa en fluffis. sen kunde han återgå till att sova i sin nyfunna kartong med pappersskräp i.

Tur att jag har djuren här när jag ligger sjuk och är ensam. Det hade varit bra trist annars. Plus att även de stunder alla vilar på dagen känns sköna... det är lättare att själv falla in i myset då.

Papegojamadinbebisen var singel i boet. Tyvärr slutade föräldrarna värma den efter bara fem dagar. Så en stark och frisk liten rackare dog med krävan full... sorgligt. Så kan det gå med nybörjarföräldrar. Man får inte vara för blödig när man föder upp fåglar.

Jag har varit bra risigt nu ett tag. Alltså händer det inte heller så mycket här. Papegojamadinerna är fortfarande häckningssugna men nu får det vara nog för ett tag. Till veckan ska katarinaägget kläckas förutsatt att det blir något. Jag håller tummarna. 

Så här kan det se ut om man till exempel gett ett gäng undulater och nymfkakaduor en bunt citronmeliss och hängt upp den med en klädnypa, om man sen inte varit så snabb med att avlägsna sagda klädnypa utan låtit den sitta kvar i några timmar.

I lördags var jag till Arraks kära uppfödare. Det är alltid trevligt att åka dit. Man känner sig alltid välkommen.   

Jag fick träffa Ganech för första gången på TRE år. Han är fin, precis som resten av G-kullen. Jag skulle ha haft hans husse med för grabben var lite bekymrad när jag fotograferade. Bilderna blev inte så bra som jag ville. Nåja, alla som inte är vana att glo på belgarbilder kommer ändå inte att se mer än en svart hund som står.  

Givetvis var även Arraks underbara syster, Gora, hemma och hon var lite lättare att ta bilder av då hon var på hemmaplan så att säga...

Inga andra nyheter blir det förutom att jag lyst katarinornas tre ägg och det är bara ett som är befruktat. Bara och bara... det är superkul! Hoppas bara att fåglarna klarar det. Det skulle vara så fint med en liten katarinabebis!

Idag hör jag små pipanden från papegojamadinernas bokorg. Det är SÅ synd att jag inte kan se in. Jag vill ju veta hur många de är! Man kan ju bli tokig för mindre. Nåväl, jag har hört att tålamod är en dygd, så jag får väl då försöka ha det.

Pappa i repris!

Jag plockade upp ett av katarinornas ägg för att se om något var befruktat. Då det ägget visade sig vara det lät jag katarinorna vara kvar i häckburen. Hade äggen varit tomma hade de fått flytta till de andra fåglarna och få behandling mot fotskabb. Det hade på sätt och vis varit skönt att få det gjort, men fågelungar är ju faktiskt ännu bättre och trots att det nu blir en tid framöver med pethygien och mer skabbehandling senare så är det nog värt det. Jag ska lysa alla äggen om några dagar till, så kanske jag får facit på hur många som är befruktade. Jag hoppas verkligen att det går vägen den här gången! Det skulle verkligen vara superroligt!

Igår kom alla mina nummer av tidningen Fågelhobby som jag missat tidigare i år. Super tyckte jag! Nu har jag lite läsning. Synd att den inte är supertjock och med tusen sidor med all möjlig fakta, men de som gör den gör ändå ett bra jobb, tycker jag. Min nya favoritgubbe Jan Högberg är ju med!   

Undulaten Roland är jättenöjd, tror jag åtminstone. Hans fötter har slutat klia och han kan alltså sova utan att steppdansa. Fantastiskt. Miljön för fåglarna är fortfarande torftig såklart men jag tror att de överlever. Imorgon ska jag börja sanera deras burar. Alla fåglar har fått flytta till mindre bostäder men jag lovar, de ska få komma hem igen. Det är bara lite mycket att göra när man ska både behandla och sanera. För min egen, egoistiska skull, måste jag ta det lite lugnt så att jag inte kraschar.

Imorgon ska jag försöka ta mig söderöver för att träffa Arraks bror, Ganesch, som jag inte sett på två år. Det ska bli jättekul! Jag vill heller inte missa chansen nu när den kommer. Det är inte varje dag sörlänningarna dyker upp här i krokarna.

Mina stackars nymfar och undulater för en något torftig tillvaro för tillfället. Deras elaka matte orkar inte rengöra alla pinnar och pinaler flera gånger utan tvingar fågelstackarna att sitta i en trist bur. Arma kråkor!

Idag blir det att fortsätta plåga fåglar. Det är dax för alla finkar och parakiter att bli mobbade med äckligt medel. Det ska nog gå bra.

Här är mina små stackare i sin trista bur...

Jamen jösses...

Allt har vänt till det bättre. Medicinen är äntligen här i sin helhet och undulaterna och nymfarna är färdigbehandlade den första gången. Nya buren kom idag, så jag monterade den och jublade över enkelheten i att flytta över fåglarna dit istället för att försöka sanera träburen direkt. Imorgon blir det att ta resten av fåglarna. Som tur är så har jag ju två extra burar som jag kan placera fåglarna i medan jag sanerar. Ljuvligt säger jag. Tänk vilket rent h-vete det varit om jag inte haft extraburar. Var skulle jag ha satt fåglarna då?

Jämrans fotskabb/kvalster säger jag bara... 

En positiv sak är ju att jag får tillfälle att känna igenom fåglarna ordentligt. De känns fina i hullet och biter med kraft.   

Arga och kränkta nymfar är inte att leka med. Det är verkligen tur att jag har handskar. Annars hade jag varit bra trasig idag. Skriker gör de också... Det räcker liksom med att jag bråkat med en kanin på jobbet som klöste upp en lång reva i min handflata och den nyinkomna nymfen som bet rejält genom handsken. 

För övrigt har jag varit ute och röjt skog. Jag behöver ju en hel del grenar nu när allt ska bytas ut i burarna. Hundarna följde givetvis med. Vi gick för första gången efter vägen, där vi gick den gången Lucy skadade sig allvarligt, sen olyckan hände. Det kändes lite, men mindre än jag väntat mig. Det var bland det vidrigaste jag varit med om. Hon spetsade ljumsken på en pinne som gick en rejäl bit in. Hon var så nära att förblöda. Nyårsafton 2006. Året 2007 började inte så bra. Det viktiga är att jag ändå, trots att jag var säker på att hon skulle dö, har fått ha henne i flera år extra. Det är en gåva, verkligen.

Idag var det alltså en trevligare promenad. Jag skulle ha Arrak att hoppa över små stockar och givetvis skulle Lucy vara med och visa att hon minsann också kan! Vilken liten kruttant hon ändå är. Jag har sett många gamla hundar men inte någon som närmar sig 14 år och fortfarande skuttar på det sättet. Hon är verkligen fantastisk!

Det var då ett himla besvär att få tag i propylenglykol för att kunna blanda med Ivomecen jag ska behandla fåglarna med. Det har varit ett sjå med att ringa runt till apotek och grejer bara för att få veta att jag trots allt behövde ett recept. Var då tvungen att ringa djurkliniken för att få ett. Så nu är det bara hålla tummarna för att det finns propylenglykol inne. Det SKA finnas en flaska på ett apotek men med min tur hinner väl någon köpa den... Då blir det svårt. Den är nämligen slut hos leverantören, så då får jag vänta.

Man kan bli tokig för mindre. 

Jag har ringt favvobutiksägaren idag för att fråga om jag får hämta mina grejer direkt om de kommer ikväll. Jag har ju inte fått min bur och har beställt en katarinaparakit så att Popsy inte ska behöva vara ensam. Hon skriker varje morgon efter de andra katarinorna. Hoppas att det kommer en polare till henne. Så jag hoppas att allt kommer ikväll, då är han så snäll att jag får hämta det direkt!

Favorit i repris: Vackra Popsy

Katarinorna som häckar verkar det gå bra för. Tre hela ägg blev det. Sammanlagt har hon lagt fem, men två gick sönder. Jag har varit lite orolig för att hon fått för lite kalk och att äggen därför blivit skörare men vi får ju se. Lyckas de inte den här gången får de vila. I slutet av veckan blir det att lysa äggen för att se om de är befruktade.

Papegojamadinerna ruvar fint. Snart borde äggen kläckas. Jag försökte tjuvkika in idag men se det gick inte. Även fast jag lyste med en lampa såg jag nada. De har byggt alldeles för bra den här gången. Jädrans också. Jag är ju så nyfiken!