Jag har fått frågan om varför jag föder upp just hamstrar. Det är en intressant fråga, som jag kan skriva lite mer om.

För lite drygt två år sen hade jag aldrig haft tanken på att skaffa hamster. De ingick inte i mitt breda djurintresse. En hamster var ett ganska gulligt men ointressant djur tyckte jag. Jag ansåg mig vara mycket mer av en råttmänniska. Råttor är som små hundar, smarta, roliga och oerhört sociala. Hamstrar ligger ju bara och sover hela dagarna och är mest söta, tyckte jag. När jag sen började praktisera i zoobutik och blev biten upprepade gånger av hamstrar blev jag nästan helt anti. Inga andra djur bits lika frekvent som otama hamstrar.. oavsett det gäller otama djur av andra arter. 

Efter att ha packat upp ett antal transportlådor med rädsleaggressiva hamstrar var jag rätt less. Tanken på att föda upp egna hamstrar väcktes och tycktes som en god idé då man kan välja ut bra avelsdjur och hantera ungarna.

Dock var det ju inte direkt så att alla i personalen stod och hoppade och längtade efter att få ta hem ett par hamstrar för avel. Garanterat inte jag heller.

Sen en dag dök Cruella De Vil upp. Hon var en kundbeställning som enligt kunden var "jättejättearg". Tjejen ville ha en svart hamster men lämnade tillbaka henne efter endast några dagar. Så står man då där med en aggressiv hamster som man inte vet vad man ska göra med. Man kan ju inte sälja den direkt. Av någon anledning, fråga mig inte vilken för jag vet inte, så bestämde jag mig för att ta hem Cruella, som jag döpte henne till på grund av hennes humör. Efter två dagar var hon hur tam som helst och jag bestämde mig för att behålla henne, då jag blev väldigt förtjust i den lilla tjejen. Efter ett litet tag till blev det ännu en hamster, Satine... och en till, Snusmumrik (som fortfarande lever)... och till slut blev det även bebisar. Jag är ju väldigt intresserad av avel och genetik sen tidigare och det här var ju något helt nytt och jättespännande. För även om man kan räkna ut vad det borde bli för färger så finns ju dolda anlag och slumpen på det. (som Freddie, fjärde generationen De Vil, som blev rexpälsad)

Hamstrar har blivit ett stort intresse för mig, helt otippat. De må vara nattdjur och ha lätt för att bitas om de blir skrämda men jag har ju lärt mig att läsa dem och mina egna hamstrar är förstås tama och helt underbara i temperamentet. Jag älskar att sitta och pyssla med dem, de är så runda, söta och goa och jag vill bara mojsa runt med dem i handen och myyysa med dem! Plus bonusen att föda upp friska, trevliga hamsterungar i fina färger. Som bonus är de extremt renliga och lätta att få att gå på toa och då är helt luktfria om man byter ofta i toan. Man behöver heller inte ha bekymmer med att få två guldhamstrar att passa ihop med varandra eftersom de lever solitärt och definitivt inte vill ha någon kompis. Inte som med dvärghamstrar, gerbiler eller råttor som kan göra illa varandra ordentligt om det vill sig illa. Det negativa med det är ju att man måste ha en bur till varje djur. Det är ganska bekvämt och dessutom gulligt med djur som vill bo ihop.

De flesta av mina hamstrar säljs fortfarande via butik men vill någon köpa direkt av mig så går det också bra. Den stora idén med uppfödningen är ju att det ska finnas hamstrar som vuxit upp i hemmiljö under bra förhållanden, av garanterat fina föräldrar och som till största delen har känd stam.

Många är emot att det säljs djur i butik och att grossistverksamheten innefattar djur. Ett förbud mot det skulle innebära att bara privatpersoner skulle få föda upp hamstrar. Det är lätt att säga att det skulle vara bättre men det är nu inte så himla enkelt. Man behöver ju bara gå till hund och katt för att inse att det finns fruktansvärt mycket oseriösa uppfödare där. Grossister har ju, trots allt, någon form av kontrollerad verksamhet. Varje djur som föds borde få en bra uppväxt och så är det ju tyvärr inte och så lär det aldrig bli heller. Mitt sätt att motverka det är att föda upp djur som har haft det bra.

Att djuren säljs via butik är inte heller något som bekymrar mig. Inte så länge det är en bra butik som inte enbart vill sälja utan ser det som viktigt med information om djuren också och hellre avråder än bara pratar om hur trevliga djuren är. Sälja till fel person kan man göra som seriös uppfödare också, tyvärr... som för mig med undulaten Monster. Hjärtat brister fortfarande då jag ser Monster och Doris försöka flyga och det inte går. Fåglar är så hjälplösa utan vingar.

Så i grunden handlar det om att få fram trevliga hamstrar som man kan sälja med gott samvete, att veta att djuren slipper långa transporter och att de är hanterade från det de är två veckor ungefär så de slipper stressen med att lära sig att människor inte är elaka, utan kommer in i det mer naturligt.

Dessutom har jag lärt mig att älska hamstrar. :) 

fröken Cruella De Vil, mitt lilla hjärta

Vackra Satine, som lärde mig älska satinpälsen

Jag är SÅ nöjd med denna kull! Otroligt vackra hamstrar blev det!

Här är pojkarna

offwhite 

Svartögd creme satin

Svart satin

Här är tjejerna

svart sköldpadd satin

Silver svart sköldpadd

Svartögd creme (skp) satin hona

Choklad (skp) satin hona

Detta är kärlek!

På fredag får jag hem mina två nya hamstrar som kommer från Linköping. De har då gjort en redig resa! Först från Linköping till Handen. Sedan från Handen till Spånga. Från Spånga till Umeå. Från Umeå till Skellefteå och sen hem till mig! Jag längtar ihjäl mig! Tänk att man som vuxen kan bli så fånig över så små luddiga djur som hamstrar. Jag måste säga att jag verkligen älskar dem. :)

Först fram till smaskiga grönsaksbollarna idag var undulaten Lucky och katarinan Pixi. Lucky såg ut som ett riktigt litet undulatmoster där han kastade sig över grönsakerna. 

Pixi körde med katarinaparakitstil.

Nu har också Lupins småhamstrar blivit 15 dagar och igår tog jag de första egentliga bilderna på dem. Det är en jättevacker kull.

Nog är de allt ljuvliga de små nymferna. :)

Tre små näpna gossar har hoppat ur holken. Minstingen igår.

Under helgen hade jag en underbar fågelköpare hos mig. Ni vet en av de där som håller kontakten och som verkligen är mån om sina djur. Hon tog med sig ett par dvärgvaktlar hem av de kycklingar som kläckts här under hösten. Jag kunde nog inte hitta ett bättre hem åt dem.

Hur som helst hade hon tagit med sig två undulater. En av dem har jag själv fött upp och den andra är en hona från samma uppfödare som Inka och Filip. Honan är för övrigt Filips kullsyster. 

Dessa två undulater har bott hos en kille som tröttnat på dem ganska snabbt. Man känner sig lite smådum som uppfödare då man sålt en fågel och så visar det sig vara mindre lyckat. Samtidigt är det lätt hänt att man råkar ut för det. Tydligen har då dessa undulater bott i en alldeles för liten bur och sedan blivit vingklippta. 

När jag fick hem dem blev jag nästan tårögd. Jag drog ut vingarna på fåglarna för att se hur det såg ut och det var fruktansvärt. Monster, som hanen heter, hade en utvuxen vingpenna på varje vinge. Han kan flaxa sig mellan pinnarna men inte mer. Så här ser det ut.

Doris kan inte flyga alls utan faller tungt i backen om hon blir skrämd och försöker fly... vilket givetvis var det första som hände då jag skulle ta ut dem ur lådan de kom i. Det gjorde riktigt ont i hjärtat. Hon verkar dessutom passiv och osäker i hela sin framtoning, vilket inte alls är särskilt märkligt med tanke på att hon förlorat det viktigaste för en fågel. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan göra så! Vill man inte ha flygande djur då skaffar mig sig något annat än fåglar. Det finns inte någon riktigt bra ursäkt.

Doris, med väldigt korta vingar... Här ser man också ganska tydligt att vingpennorna är klippta.

Då jag hämtade hem Filip, förra hösten, ville jag hemskt gärna ha även Doris men hade ju då inte tänkt ta med hela kullen hem... de var helt underbara allihop... så hon blev kvar och hamnade då hos den här förra ägaren. Sen blev hon min trots allt. Ibland tar livet lustiga vändningar. Nu väntar jag bara på att fåglarna ska rugga så de får tillbaka vingpennorna. Tack och lov att det fungerar så. Det hade varit vidrigt om stympningen varat för evigt. 

Doris får stanna hos mig och Monster ska flytta ner till Skugga (Roland och Malvas dotter), Lost och de andra i gänget. Så båda fåglarna får fina hem. Det känns oerhört skönt.

Det värmer också ett uppfödarhjärta att Monster är en så framåt och cool fågel. Trots vingklippningen far han fram som en stormvind och hade alls inga betänkligheter mot att bara ramla in i en flock sådär. Han satte igång att putsa sig och fixa på direkt.

Doris kommer säkert igång hon också. Vacker är hon ändå... men vackrare blir hon när vingarna ser ut som de ska...

Här hemma råder harmoni känns det som. Jag har smugit runt bland djuren ikväll och bara mått gott. Jag tjuvtog en bild på Lupins småttingar som är lite drygt en vecka. Man ska inte störa hamstrar med ungar men då Lupin gjorde lite ärenden passade jag på. Jag har fått kvitto på att Freddie inte är offwhite, han är offwhite/gul (som jag visserligen gissade) eftersom det dök upp sköldpaddstecknade honor i kullen. Det innebär att han inte var bästa valet till Lupin, som är rent cremebaserad då hon är sobel. Alla som är insatta i hamstergenetik vet vad jag menar... fast det är ju då inte största delen av befolkningen som är det. ;)

I vilket fall som helst är bebisarna vansinnigt fina. För mig får de vara vilka färger de vill och jag älskar sköldpadd! Dock innebär det att Lupins nästa kull kommer att vara med en annan hane och Freddie kommer att paras med andra, lämpligare honor.

Här är i alla fall bebisarna idag, nio dagar gamla

Det är roligt att Irre kommer så bra överens med kaninen. Jag har funderat lite från och till och ännu inte bestämt mig helt om Kurt-Konrad får stanna eller inte. Dock är jag väldigt förtjust i honom och han är definitivt ett trevligt inslag här hemma. Han har utvecklats massor av att bo här med alla katter och hundar. Ingen kommer ifrån att bli socialtränad. Kånny skuttar in och ut ur buren och undersöker saker runt honom medan Irre går efter och snorar på honom.

Kånny har hittat en foderskopa

Irre och Kånny bakom hamsterhyllan

Kånny ber Irre flytta på sig så han kommer fram!

Idag lekte jag paparazzi. Dvs jag avslöjade en del otrohet. Undulater är sannerligen inte blyga av sig och sen jag fick hem mina akuthemsundulater, Greta och Balder, så har Kalle för första gången i sitt liv varit otrogen. Tydligen gillar han stora, tjocka damer och Malva har ju varit den största, fram tills de engelska dök upp. Nu är det tydligen Greta som gäller. Stackars Balder har därmed blivit ensam.

Kalle och Greta

Balder

Blandade undulatbilder, bland annat de nya engelska och engelskblandade

Isabel och Krasses två småttingar är flyttklara på söndag. Snacka om att tiden har gått fort! Snygga är de också. :)

Tvåan

Ettan

Dimma och Kummins ungar börjar också bli stora och får fjädrar i ett rasande tempo. det har gått så fort att jag höll på att missa att ringmärka den äldsta!

Ettan

Tvåan

Trean