I förrgår var vi hos en fysioterapeut med Irre. Det var en oerhört lärorik och trevlig upplevelse. Jag ville åka dit för att få hunden ordentligt undersökt och få hjälp med hur han ska tränas för att hålla i längden. Jag vet ju att han har grad D på sina höfter och även om jag upplever att han mår bra och håller ihop fint så ser man långt ifrån allt själv. 

Jag fick många aha-upplevelser, massor av träningsinspiration och ett program med träning med viktmanschetter och lättare dragarbete som vi ska börja med på måndag. Irre fick massage och lite laserbehandling som han tyckte var ganska skönt, även om han bitvis såg ut att undra vad den konstiga gubben egentligen sysslade med. Helt skönt var det ju inte heller att bli klämd på och några spänningar fanns där på olika ställen men absolut ingenting alarmerande och för att ha D-höfter sas det att han kändes väldigt bra. Det känns givetvis fint i mattehjärtat. 

Mina hundar är ju en stor del av mitt hjärta och min själ. Utan dem skulle det nog kännas som att jag inte riktigt finns. 

På grund av hur jag har mått under graviditeten och första tiden som nybliven mamma har hundarnas övriga träning stått tillbaka. Dessutom ska det ju erkännas att bara HD-röntgen på Irre som gjordes vid ett års ålder fick luften att gå ur mig. Allt det roliga jag hade planerat föll liksom platt. Ja, man kan ha roligt med sin hund ändå, men hela målet med det fallerade. På nåt vis var jag tvungen att ha den där avelsbiten i sikte när jag siktade på tävling. Tävla på kul kan man såklart men eftersom jag inte är en tävlingsmänniska måste det finnas ett syfte för mig. Annars ska ju målet alltid vara att ha roligt med sin hund men det tycker jag att jag kan ha ändå, utan tävling. 

Irre är således en oslipad diamant men nu har vi tagit itu lite mer med träningen och första steget är att komma ut bland folk lite mer, då hunden blivit en riktig bonnhund av att bara vara hemma här i krokarna. Nu blir det roligare både för mig och hundarna framöver och Arrak kommer också få ta del av friskvårdsträningen såklart, trots att han hade stora A på sina höfter då han röntgades och inte har några som helst problem whatsoever med kroppen. Det är bara jag som har lite lätt ångest över att han fyller nio år om två månader. Han är ju så frisk och pigg att han kan leva i flera år till men man vet ju också att det kan gå väldigt snabbt mitt i allt. 

Irre är då en oerhört glad kille med massor av spring i tassarna.

I sommar har jag jobbat på att kläcka fram lite nya kycklingar. Tre av mina vuxna ska säljas och en svart kopparmaranhöna har dött, så flocken ska utökas var det tänkt. Först la jag in sju maranägg, varav fyra var befruktade och kläcktes. Där ser det ut som tre hönor och en tupp, till min stora glädje! Nästa äggomgång blev tio nya araucanaägg och sex gökmaran. Där var alla araucana obefruktade och bara en maran kläcktes. Det var klent resultat på så många ägg men sådär är det ju ibland. Hoppas maranen är en höna men med min tur är det nog en tupp. 

Nu har jag beställt 12 ägg av cream legbar istället för araucana. Jag VILL ju ha höns som värper turkosa ägg! Nu hoppas jag på större succé där. En vän beställde samma antal ägg av samma säljare och fick fyra hönor och tre tuppar från dem, så det känns lovande.

Här är några bilder från i sommar.

Maraner

Lite felfärgad kopparmarankyckling

Silkes som jag fick som sällskap åt en ensam engelsk dvärgaraucana jag köpte tillsammans med tre andra, som dessvärre dog efter bara några dagar.

I måndags hade vi Hawk och Gere på besök. Hade tänkt ta en promenad för fotografering men det hällregnade och det var inte läge att släpa ut en kamera. Ja, sen ser hundarna inte lika tilltalande ut blöta. Istället gjorde jag ett tamt försök att fotografera från altantrappen men inte ville hundarna vara ute. Detta blev det något klena resultatet.

Hawk

Irre, Gere och Hawk

Irre

Nu på förmiddan har gojorna rockat loss men Mango flög tillbaka till buren för att "tanka" innan kameran kom fram. Så det blev bara bilder på Cookie. Inte fy skam det heller men det hade varit fint om båda velat vara med.

"skwäääääk"

Arrak har fått ett fult fukteksem i ljumsken som han fick så ont i att jag inte fixade rengöring och rakning själv. I onsdags blev det veterinärbesök och lugnande, plus recept på smärtstillande och köp av skyddande spray och klorhexidinschampo. Tidigare hade han tre mindre som vi lyckades styra upp själva men det här blev för mycket.

Innan problemen dök upp hann vi med några bad. Synd det blev så få.

Här är årets första undulatungar som kommer från ett par som inte ens var ett par innan jag satte ihop dem, Torsten och Chiva.

Här är föräldrarna. Chiva är koboltblå och Torsten ljusgrön dominantbrokig opalin

Det har gått segt med undulatungar hittills. Först la Lumi fem ägg som var befruktade, efter att hon och Kalle fått en egen bur. Dessa ägg torkade ut och då de fick börja om började de svamla och kasta ut äggen ur holken istället för att ruva dem.

Sen la Leviona sex ägg som var obefruktade. Nu hoppas jag att även hennes karl är med på häckningen så de kan börja om och fixa en ny kull. Förra året fick de bara två ungar och honan jag skulle behålla lyckades rymma ur buren och sen ut genom ett fönster. 

Nu står hoppet till tre nya par som flyttat in i häckburar senaste veckan. Så får vi se om vi får igång bebisproducerandet. Såhär dåligt har det aldrig förut gått. Antagligen är det bara för att jag sagt att undulater är så lätthäckade jämfört med katarinor. ;)

När man är ett mycket litet barn är det bra att ha livvakter. De två belgiska går in för uppgiften med bravur!

Även Gnista gör sitt till... och det ska gudarna veta att hon har temperament då det behövs... Förresten, är de inte ganska lika de här två?

Då mina små engelska dvärgaraucanor dog allihop utom en... ja, sist jag skrev var de fortfarande två, men även en av dem dog, så blev jag erbjuden ett par silkeskycklingar som sällskap åt den ensamma stackaren. Plötsligt hade jag ett par kycklingar som inte var tilltänkta men så kan det gå ibland! Huvudsaken är att ingen ska behöva vara ensam i världen. Höns är ju flockdjur och ska ha sällskap.

Var tvungen att ta en bild på min ICAnder också. Han har en ganska mäktig tuppkam numera.

Till helgen ska det kläckas några kopparmaraner hoppas jag. Har sju ägg i kläckaren. Sen ska jag även hämta 10 ägg av araucana och hoppas att tuppen Tomten gjort sitt jobb denna gång... plus sex ägg av gökförgad maran. Ska bli otroligt spännande att se om det blir några kycklingar. 

Under veckan blev Criollo plötsligt dålig. Från att ha varit en hyfsat pigg gosse till att bli väldigt tunn och sliten. Nu var han förstås 2 år och 8 månader gammal också, vilket är ganska hög ålder för en guldhamster, men det känns ändå vemodigt. Criollo var min efterlängtade chokladhamster som plötsligt dök upp i en kull till stort jubel och glädje. Han hade en chokladfärgad korthårig bror som såldes till en annan uppfödare, som dessvärre fick in hamsterviruset papova och fick avliva alla sina djur. 

Criollo har alltid varit enormt fin i temperamentet och han var son till Mini De Vil och alltså dotterson till min första fina tjej, Cruella. 

Criollo var galet söt som bebis!

Tosca kom till mig ända från Linköping tillsammans med brorsan Chippen. Hon har varit en synnerligen livlig liten tjej så när hon plötsligt blev dålig var det ganska förvånande för mig. Nu skulle hon ju förstås bli två år om tre månader men mina senaste hamstrar har blivit äldre än vad mina blivit generellt, så jag förväntade mig nog att hon skulle blivit äldre... 

Tosca var en riktigt vacker chocolate/yellow bandad hona som gett ett par kullar med underbara bebisar.

Vila i frid, små älsklingar.   

En sak är säker. Ingen kommer att stjäla vårt barn utan att det hörs... 

Sesam, däremot, skiter högaktligen i att vakta något barn. Han är fullt upptagen med att njuta av livet i klösmöbeln som står ute på altanen.