Jag fick världens bästa idé nu för någon månad sen. Då jag inte häckar några fåglar nu under våren då jag ska kläcka en egen avkomma så tyckte jag allt att jag kunde ta och testa min kläckare som jag fick i julklapp istället. Kycklingar går ju snabbt att få fram. Beställde tio araucanaägg av en kompis mamma till lite extra billigt pris då hon inte kollat befruktningen ännu. På skoj la jag också in ett sexpack av icas ekologiska ägg. Blev så sugen på att testa om jag lyckades få några befruktade, då jag vet att andra fått det.

Några kycklingar från mina fina turkosa araucanaägg blev det inte alls. Tuppen Tomten hade då rakt inte gjort sitt jobb. Däremot var hälften av Icaäggen befruktade. Sedär, det var ju tur att NÅGOT var befruktat åtminstone, annars hade jag ju tyckt att det var vansinnigt tråkigt. En av Icakycklingarna tog sig aldrig ut, kanske inte så konstigt då butiksägg knappast blir behandlade med sammetshandskar. Jag förväntade mig inga men två stycken små värphybrider såg dagens ljus den 5/4.

Efter någon dag då de torkat upp

För ungefär en vecka sen då Hunters matte var här hade de pizzafest på köksbordet. De hade lite svårt att förstå att pizza inte är nyttigaste kycklingmaten...

Vuxit har de också gjort under närmare tre veckor och nu ser man stor skillnad på kammen uppe på huvudet. Det ser onekligen ut som en Icander och en Monica. Irre är kycklingvakt även i år. 

Jag har massor av roliga hönsprojekt framöver. Vi måste bara hitta ett annat hus först... Här får jag inte ha fler än tio hönor, vilket känns otroligt begränsat. Nåja, förhoppningsvis finns det många år ännu att ha hönskul på. 

Vi har fått en ny kompis! Inte här hemma då... men eftersom jag velat ha borzoi så länge, inte kunde ta en valp själv just nu och bästa uppfödaren hade superfina valpar, så var jag ju tvungen att "övertala" en vän om att det var världens chans på en superhund! Det fungerade ju utan problem faktiskt. Hunter är en superborzoi som har fått ett superhem med en väldigt bra matte och en egen häst. Eller så är det Hunter som är hästens hund. Jag vet faktiskt inte.

Första gången vi såg borzoivalparna såg de ut såhär

Sen flyttade Hunter hem till Betty och växte.

och blev större

I skrivande stund väger Hunter ungefär lika mycket som Arrak. Hunter är född 8/12 2013, så han närmar sig fem månader nu.

Som rubriken säger finns inte Oskar längre. Vips en dag blev han dålig igen och för mig fanns inte alternativet att börja om från början. Oskar hade kämpat tillräckligt. Jag har inte orkat skriva något om det tidigare då det tog mig så hårt. Jag visste ju att den dagen kunde komma och att sannolikheten för att något skulle gå snett var ganska stor ändå, men man är ändå aldrig förberedd. 

Nu letar jag med ljus och lykta efter en ny kompis till Mango, vilket inte är helt lätt. Hade hon varit undulat hade det funnits hur många nya tilltänkta kompisar som helst, men morhuvade gojor, gärna lite äldre än fem år (helst runt tio) och hanar kryllar det inte direkt av. Sen kryllar det inte heller av folk som säljer sina gojor och är beredda på att hålla på dem tills transport kan ordnas. 

Mango har lite tråkigt. Vi harvar oss fram så gott det går men det är uppenbart att någon saknas här. Mango har varit på sämre humör än normalt sen Oskar dog, vilket jag kan förstå, för hur jag än gör kan jag inte vara med henne dygnet runt, som Oskar var. Jag kan inte direkt ha henne sovandes i sängen med alla katter och hundar... eller ta med henne ut överallt.

Lillsöt-Mango

Nu tycker jag verkligen att det är dags för en uppdatering. Längsen jag skrev om Oskars plötsliga sjukdom. Vi har haft en lång resa sedan dess som inte är slut ännu.

Oskar var så dålig att jag faktiskt trodde att han dog tre gånger inlindad i handduken jag hade för att kunna hantera honom. Han överlevde nätt och jämt resan till veterinären, som inte kunde göra så mycket annat än att ge honom en akutkur antibiotika, då han var för svag för att röntgas och tas blodprov på. Jag undrade flera gånger om det verkligen var humant att ens försöka. 

Dagarna efter pendlade jag mellan svagt hopp och ren förtvivlan. Oavbrutet. Oskar såg ut att piggna till men blev sämre igen. Det enda som höll mig uppe var att varje gång han piggnade till blev han lite piggare hela tiden. Jag matade honom varannan timme i början då han hade börjat förlora i vikt och inte åt själv. Varje morgon steg jag upp med ont i magen av tanken på att hitta honom död. 

En period satt han helt passivt och tog emot maten från sprutan med stödmatningsgröt, som en liten fågelunge... men efter lite drygt två veckor började han visa attityd. Han bet i sprutan, spottade ut gröten och talade om för mig med all önskvärd tydlighet att nån jäkla fågelunge, det är han då rakt inte. Han kunde minsann äta själv!

Någon vecka efter det började han ge ifrån sig ljud och det är fantastiskt hur mycket man kan sakna morhuvade papegojljud. Lyckan var total. Oskar blev normalviktig, åt, trallade och ryckte loss mat- och vattenskålar i ett huj. 

Det enda mystiska jag kunde märka var att han ibland flaxade sig ner på burbotten och liksom inte tog sig upp igen. Så jag lyfte upp honom och väl där fungerade han precis som vanligt igen.

Då jag insåg att han inte riktigt hängde med då jag satte in handen för att ge mat och vatten började jag bli misstänksam. För ungefär tre veckor sen lyfte jag helt sonika ut fågeln ur buren och satte honom på köksbordet. Då insåg jag att han är totalt blind. Han reagerade varken på rörelser eller ljus. Bara ljud och känsel. Det var ju direkt nedslående. 

Hade någon sagt till mig att de har en blind papegoja hade jag nog, ärligt talat, närmast idiotförklara personen ifråga, trots att jag försöker att vara öppensinnad och inte döma på förhand. Jag kan med säkerhet säga att om jag hade märkt det då Oskar var sådär sjuk, hade han fått somna in direkt. Nu upptäckte jag det då han kämpat sig fram under fyra veckor, börjat visa livsglädje och hitta sig runt i buren på egen hand.

Vi misstänker att han drabbades av en stroke eller liknande. 

Jag vet inte hur Oskars framtid ser ut. Jag kan inte säga att jag har någon direkt plan. Han har fått flytta med sjukburen till hamsterhyllan bredvid Mango så de kan höra varandra. Oskar äter då Mango äter och de småpratar med varandra. Tanken just nu är att ge honom mer tid för att sen handikappanpassa deras gemensamma bur och se om han kan få ett fungerande liv där. Man märker inte på fågeln att han är blind överhuvudtaget. Han pratar papegojspråk, klättrar omkring, äter och skiter som han ska. Det är det som gör mig så otroligt fascinerad av honom. Jag hade en duva som var blind på ena ögat och som jag inte kan påstå hade nån särskilt bra livskvalitet och som fick somna in på grund av det. Hennes liv gick ut på att gå i cirklar på burbotten och äta ibland. Med Oskar är det något helt annat. Jag BEGRIPER verkligen inte hur han ens kan sitta där och vara så uppkäftigt pigg och normal, då han inte ser ett dyft.

En annan intressant sak är att hans pupiller, som tidigare var helt öppna och stela, har börjat dra ihop sig spontant lite då och då. Jag fick veta av en person på en internetsida att hon hade en fågel som varit helt blind men som fått tillbaka en del av synen. Precis som med människor finns det en chans att det KAN läka till viss del. Jag vågar inte hoppas faktiskt. Jag vågar hoppas på att han kanske kan klara av ett liv i en bur där han lär sig hitta till allting och där fallhöjden inte är så hög om han flaxar sig ner från pinnen. 

Då han ramlar ner på burbotten nu tror jag inte att det är ett försök att flyga direkt men han gör som så många fåglar gör då de sitter lite trängre, de flaxar ordentligt med vingarna och då han blir upphetsad gör han just det. Blir det lite för mycket blir det en liten flygtur helt enkelt. Sen klättrar han helt sonika upp igen. Inget mer med det. Han har t o m börjat med sina normala akrobatiska konster, som att hänga i burtaket i näbben och klia sig i huvudet med klorna. Hur en fågel kan gå från nästan medvetslös till det han är nu, på de fyra veckor som det tog, är helt fantastiskt måste jag säga. 

Jag har fått en del kommentarer av folk om att en fågel aldrig kan ha ett värdigt liv om de inte kan flyga. En blind fågel kan kanske flyga men den gör inte det av förklarliga skäl. Lustigt nog kommer en av dessa kommentarer från en person som bland annat har en papegoja, av en mindre art, som på grund av skada saknar flygförmåga, men har synen kvar. Det är otroligt SVÅRT att bedöma ett djurs livskvalitet. Ibland är det uppenbart och ibland är det allt annat än just det. För mig är det en daglig avvägning baserad på att studera Oskars beteende och se minsta tecken på att han skulle må dåligt. Just nu gör jag inte det. 

Djur har i regel en fantastisk förmåga till anpassning. Vissa individer klarar ju uppenbarligen helt otroliga saker. Jag mår däremot dåligt då jag ser djur som varit så allvarligt skadade, blivit ihoplappade med nöd och näppe och som tvingats igenom behandlingnar som måste ha medfört extrem smärta under lång tid. Kanske har de ett jättekul liv efteråt men jag undrar om det var värt det innan de nådde dit?

Jag vet som sagt inte alls hur framtiden ser ut för Oskar. Saker kan ju dyka upp efterhand. Just nu verkar han må precis som innan han blev sjuk men ingen kan veta hur det påverkar honom i längden. Det finns en klar anledning till att jag inte begrep att han var blind förrän så långt efteråt. Ögonen ser ju normala ut förutom avsaknaden av reaktion på ljus (vilket man kanske inte tänker på om man inte lyser honom i ögonen och jag har inte kollat nu på tre veckor om det är någon skillnad sen pupillerna började dra ihop sig), fågeln äter, dricker och tjoar på. Vi får se, helt enkelt. I det här läget är det Oskar själv som får bestämma hur han vill ha det, om man kan säga så. Ni som läser vet nog hur jag menar.

Jag, för min del, känner nästan att jag upplevt något slags mirakel. Den här papegojan är sannerligen inte som andra. Han har upplevt mycket i sitt liv och ändå är han så otroligt stark. Han är The Goja.

Idag är jag rejält orolig. Älskade Oskar är sjuk. Tänk att man kan älska en fågel så otroligt mycket. Oskar är väldigt speciell. Han som inte ens var önskad från början utan helt enkelt bara följde med hem. Han har varit med om så mycket i sitt liv. Fött upp ungar, förlorat sin fru, förlorat ena foten, flyttat till mig alldeles vettskrämd av att tvingas bo inomhus bland människor. Till slut trygg och avslappnad och tillsammans med nya frun Mango. 

Vad som är felet med Oskar vet jag inte. Igår morse ramlade han helt enkelt ner från pinnen och jag var helt övertygad om att han skulle dö. Med värme, vätska, stödmatning och druvsocker har han kvicknat till lite. Trodde ändå inte att han skulle klara natten men han var visst av segare virke än jag trodde. Idag har han faktiskt ätit. Inte mycket men litegrann.

Förhoppningsvis klarar han resan till veterinären. Jag får turboboosta honom så gott det går innan. Sen hoppas jag att något finns att göra. Fåglar är knepiga och lite speciella då det kommer till veterinärvård och det finns bara en veterinär jag går till här. Hon är fullkomligt fantastisk faktiskt. Med stöd och hjälp av specialisterna söderut kan hon nog åstadkomma mirakel. Min tro på henne är stark. Resten hänger på Oskar.

Att tänka på att Oskar kanske inte klarar sig är hemskare än vad jag någonsin trott. Han har ju funnits hos mig i tre år och jag har liksom väntat mig att han ska leva länge till. Jag vill se honom levnadsglad igen. Han är ju egentligen en väldigt aktiv fågel och att se honom i det tillstånd han är i nu känns alldeles för sorgligt. Jag längtar faktiskt efter hans tjoande och härjande, även om jag kunnit bli galen då han levt om som värst.
Mango vill också ha den gamla Oskar tillbaka. Hon är så ensam utan honom.

Att vänta en dag på att veterinären ska finnas på jobbet är ganska tufft. Man känner sig så maktlös. Igår kunde jag verkligen inte göra någonting annat för Oskar än att försöka få i honom vätska och näring och se till att han var varm. 

Nu är det bara att vänta och se vad veterinären kan göra. Allra käraste lilla goja.   

Om man t ex har en mångsysslande hund, som varit halt och fått ordinationen att vila två veckor, kan det se ut på det här sättet. Som tur är uppskattar hans matte att han är en hårt arbetande hund och blir inte ett dugg arg. Lite kartongbitar går snabbt att städa upp.

Detta var förra veckan då Irre var särskilt rastlös. Nu i veckan har det gått mycket bättre och han är lugnare. 

Under helgen tyckte jag att det var på tiden att ge hundarna ett ordentligt bad. Det har behövts i månader men på grund av att världen varit lite ond och jag själv inte mått så bra har det fått bero... men till slut måste man liksom få tummen ur, helt enkelt och det var vad som hände. Plötsligt lossnade det. Arrak var förstås lika snäll som vanligt. Han hoppar i badkaret utan problem och står stilla där i tills jag ber honom vända på sig. Inget speciellt intressant händer, liksom.

Med Irre däremot är det mesta spännande. Han kom glatt in i badrummet men pep till och rusade ut då jag klappade på badkarskanten och försökte låta uppmuntrande. Sen kom han lika snabbt tillbaka då jag ropade och den gången stängde jag dörren.

En Irre kan ju inte bara vara riktigt som en normal hund. Jag ledde honom till badkaret men han skrek till och kastade sig handlöst (tasslöst?) mot dörren i ett teatraliskt "desperat" försök att ta sig ut. Sen följde några försök till att få honom i badkaret som antagligen såg förbannat roliga ut... Alltså, då man beskriver en belgares förehavanden kan det lätt låta som att nåt är fel på uppfostran eller att hunden faktiskt är totalt knäpp men så är inte fallet. De bara är "belgiska". 

Jag frågade en gång på ett forum om det var fler än jag som hade belgare som testade att t ex skrika rakt ut då de inte får som de vill. Så kunde Lucy göra då hon var yngre. Det hände bland annat en gång då hon inte fick gå fram till en hund som hon absolut ville hälsa på och jag höll fast henne i halsbandet. Detta är fruktansvärt pinsamt då det verkligen låter som att man gör illa dem. Belgare är också kända för att överreagera utan att de egentligen tar illa vid sig. I vilket fall som helst var det tydligen en dum fråga att ställa på ett forum eftersom majoriteten av människorna ändå trodde att jag fysiskt gjorde illa hunden eller att nåt annat var fel. 

Nåja. Teatralisk var det. Tillbaka till Irre. Jag testade sätta handen under hans bröstkorg för att hjälpa honom i badkaret och reaktionen blev en hund som slängde sig i golvet och såg ut som att döden var nära. En normal hundägare, med en normalt förståndig ras, hade i det läget trott att hunden var fullkomligt livrädd och psykiskt instabil. Jag vet ju bättre, nu efter att ha haft tre belgare. Kan man testa olika saker så bör man göra det. "Jag DÖÖÖÖR!" Vrålade hela Irres väsen och jag kan lova att nån lyfthjälp var det inte tal om. Sen var det precis som att hjärncellerna trillade på plats, jag klappade på badkarskanten och Irre satte upp tassarna, gled med lite hjälp in i badkaret, var spänd i kanske tre sekunder och sen suckade han djupt. "Jahaaaaa, var det bara det HÄR du ville?" Sen följde själva duschen, som ju aldrig varit några som helst problem. Då han var riktigt liten låg han ju eller satt i badkaret helt enkelt och brydde sig inte alls om att han blev blöt.

En normal hund kanske är lite spänd och visar tydligt att den vill att man ska sluta med duschandet, helst igår. Eller så kanske de står där men ser ut som att de vill dö. Visst finns det undantag och Irre är ett av dem. Han nosar på schampoflaskan, nosar på sin egen kropp där man blöter ner den och ser frågande ut mest hela tiden. Det blir så mycket "Vad göööör du? Vad är det där?" Sen när jag tvättade svansen på honom ville han gå i cirklar för att komma så nära svansen som möjligt för att se vad tusan jag gjorde med den. Efter sköljning brukar jag alltid hålla upp en handduk framför mig och tillåta hunden att skaka av sig det värsta vattnet. Det gjorde jag även med Irre. Fast Irre är inte som andra hundar. Han satte sig rakt av på rumpan och tittade på mig med sitt låååånga strutansikte och frågade "Jaha, vad vill du att jag ska göra nu sa du?" Självklart började jag helt enkelt skratta och torka honom med handduken. Den där strutnosen måste man pussa. Många gånger om dagen. 

Efter badet betedde sig Irre för en gångs skull som en normal hund. Han blev JÄTTEglad och busig. När Irre blir jätteglad och busig blir man själv det. Jag skrattar åt honom flera gånger om dagen. Han är liksom en hund utöver det vanliga. Han är så go och glad och bara helt igenom guld. Det roliga är att, trots att hans minspel och beteende kan verka mer än lovligt korkat, så finns det så mycket mer där ändå. Han är både självständig och arbetsvillig och han har en riktigt härlig kamplust, plus all den där nyfikenheten och upptäckarlusten. Det är rent slöseri att han har höftledsdysplasi. Jag sa till min sambo idag att det är förjävligt, för är det någon hund som jag verkligen velat meritera, göra korningen med och ha en valp efter så är det ju han. Han är både vacker och rolig och han är inte ljudberörd på något sätt, vilket man ofta hör om belgare att de är. Irre skiter fullständigt i alla typer av ljud.

Arrak, som ju är Irres morbror, är en så totalt annan typ av hund. Han är också ganska belgisk men han har alltid varit så mycket mindre uppfinningsrik och inte alls lika teatralisk. Han är inte lika mycket av en clown. Därför är det också lite svårare att berätta roliga saker om honom. Vi kramas mest nu när han börjar bli lite äldre och gubbigare.

Sen kan han vara lite småsur vissa dagar. Det får man tydligen vara när man är 7,5 år, har blivit av med kulorna och dessutom tvingas vara "storebror" till en pojke som inte fattat att man faktiskt inte får leka och härja hursomhelst inomhus. 

Nu var det väldigt längesen jag skrev något. Ärligt talat har jag varit fruktansvärt låg ett bra tag här och helt enkelt inte orkat sitta och blogga. 

Det började i maj, då Irre var in på röntgen och vi fick veta att han har grad D på höfterna. Då var det precis som att allt föll. Alla planer jag hade gick i stöpet. Jag kände direkt att visst, man kan tävla och ställa ut en hund med dåliga höfter men någonstans ligger den stora inspirationen i att någon kanske skulle vilja använda honom i avel om han meriteras. Nu är det ju helt uteslutet. Vår första och enda utställning var han ju i topp på åtminstone, vilket var superkul. Jag hade sett fram emot stort att få göra MH och mentaltest på honom senare men det är ännu en grej som nu inte känns särskilt värt.

Det är också enormt tråkigt att två av hans syskon också visat sig ha dåliga höfter. Så åtminstone halva kullen har hd. En hane är inte röntgad ännu.

Nu under en månads tid har Irre blivit halt varje gång efter att ha sprungit i terräng. Det började plötsligt en kväll då han sprungit särskilt hårt. På plan mark märker vi ingenting men direkt det blir ojämt. I onsdags var vi till veterinären som kunde konstatera att han inte kunde avgöra helt om hältan kom från höfterna, eftersom han inte hade någon förändring alls på röntgen. Han har visserligen grad D men inga pålagringar och inga andra konstigheter. Veterinären bedömde att han mycket väl kan visa sig hålla ihop och leva ett långt liv. Dysplasi är krångligt, för man kan aldrig säga i förväg hur hunden kommer att må. 

Irre har iaf fördelen att han är lätt i kroppen. Vi hoppas att han har en liten inflammation som ger med sig med medicinering och vila. 
Det är så skönt att komma till en veterinär som är rak i sina svar och helt ärlig. Jag var rädd att jag skulle komma hem utan hund men än så länge hänger han med. Mitt hjärta.

Det absolut viktigaste för mig i det här läget är att Irre mår bra och att han slipper ha ont. 

Irre är mitt lyckopiller här i livet. Det finns verkligen ingenting som kan göra mig på så bra humör som en dos av honom. Arrak är en riktig liten surgubbe. Han är så jäkla söt alltså men med åldern har han blivit lite grinig av sig och då vi varit med Irre till veterinären i ett par timmar var Arrak RUGGIGT grinig då vi kom hem. HAN hade minsann velat åka till veterinären och få sprutor i rumpan och bakfylla efteråt!

Efter maj har jag hunnit förlora några fåglar också, bland annat min första katarinahane Pepsi... och det har känts hårt. Dessutom bestämde jag mig för att lägga ner hemsteraveln efter tre år, på grund av svårigheten att hitta avelsdjur och att vi på jobbet tagit in hamstrar från ett företag nu under veckan och att jag därmed inte heller, från och med nu, inte helt kan garantera papovafria hamstrar. Om papova kan du läsa här http://www.hamsterforeningen.se/guldhamster/sjukdomar/hapv-papova-7900983

Jag vet inte i nuläget om jag alls kommer att fortsätta med hamstrar överhuvudtaget, åtminstone inte så länge jag har kontakt med grossisthamstrar... och det känns otroligt vemodigt. Det känns dock bra att jag hunnit skicka två hamsterhanar till uppfödare medan jag fortfarande inte haft kontakt med hamstrar utifrån, annat än en annan tjej som bara haft kontakt med mig.

Jag vet inte just nu hur mycket jag kommer att blogga framöver men det känns lite som att det lättat nu med alla beslut som tagits och att det liksom lugnat ner sig med många saker.

Jag bjuder på två bilder från min och hundarnas helg ute i stugan för två veckor sen

Irres sätt att gosa

Kisse Felicia med sin tass

Jag har fått en hamsterkull som jag är sådär lite extra förtjust i. Ni vet, sådär så jag absolut tänker behålla en unge själv. Min vackra Polka är mamma till dem och en inlånad hane som heter Baloo är pappan. Tyvärr har jag inga bilder på Baloo men han är black/yellow långhår och ruggigt fin i formen, stor och dessutom har han en fantastisk päls.

En liten kille

Tjej

Kille

Kille

Tjej

Kille