Idag har jag spenderat en stund här på morgonen med att ta bilder av alla undulatungarna separat. Alla utom Inkas bebis är med. Först ut är Kiwis i nummerordning från ett till fem. Två bilder på ettan...

Malvas samma sak. Först två bilder på ettan sen resten i nummerordning...

Idag har äntligen Inkas lilla etta kläckts! Jag hoppas att den klarar sig och att de två sista äggen från Inka också blir något. Malvas ungar är jättestora i jämförelse, så man ser ju knappt minstingen på bilden. En liten, liten rosa rackare längst ner till höger.

Jag har haft besök av två bebisintressenter. Alltid trevligt att träffa dem som är intresserade av samma som man själv. Det är något alldeles särskilt med dessa små rackare som man får följa från det de kläcks tills de blir självständiga. De är ju så fantastiskt söta när de är i sexveckorsåldern. Nu väntar jag med spänning på att få se vilka färger de blir.

Katarinan Nico har återigen klivit in i holken och det vore ju kalas om det äntligen kunde bli något där.

Lucys blåmärken har trätt fram i huden och ändrat färg lite snyggt de senaste dagarna. Hon har varit väldigt stressad och inte velat äta. Hon har mått uppenbart dåligt när jag lämnat henne och för två nätter sen var hon så orolig att jag trodde att vi skulle behöva åka in akut. Från och med idag äter hon igen och verkar ha mindre ont. Det är skönt. Här ser man blåmärkena och hålet efter tanden. Tack och lov har det inte blivit någon infektion...

Idag har jag för första gången äntligen träffat Fjellgløtt's BSJ Ares som i fortsättningen ska bo med Nitro och husse. Det var en trevlig bekantskap och jag tog en hel del bilder. Jag fick även vara med om första mötet mellan valpen och Nitro. 

När jag kom var jag först utomhus och tog bilder av den lille grabben. Söt som en karamell är han!

Har jag någonsin sagt att jag älskar pointrar? Jo, det tror jag nog.

När Nitro sen anlände hälsade de två nyblivna "bröderna" på varandra på det sätt som är brukligt för hundar. Både baktill, framtill och lite i mitten.

Ares var tvungen att testa gränserna lite också

Efterhand blev hundarna trötta av allt nytt och gick och sov.

Själv önskar jag nästan att jag var fågeljägare, bara för att få ha en sån här liten goding... men jag får ju låna dem båda två ganska ofta...

Här har det varit fullt upp. Undulatungarna började ringmärkas i fredags, så nu är det bara att köra på eftersom. Jag har varit tvungen att beställa fler ringar, då alla ägg hittills har kläckts, utom ett hos Kiwi som blivit skadat.

I fredags blev också mina hundar plus Nitro anfallna av en hund som jag gissar är en amstaff eller åtminstone liknande. Jag gillar väl egentligen inte ordet "kamphund" men det var den typen av hund. Hunden sprang lös ute på gatan i ett villaområde helt utan att någon hade uppsikt över den. Från början verkade det gå bra. Arrak visade att han inte ville ha med den att göra och Nitro accepterade ett närmande. Jag kunde ju inte gärna veva till hunden eller något när den verkade närma sig fredligt. De nosade på varann, trots att jag från början försökte skicka iväg hunden. Nitro gruffade till då han tyckte att det var nog. Hunden såg ut att tappa intresset. Jag trodde att allt var ok och fortsatte gå ikapp min vän, som höll i mina två vovvar. Plötsligt insåg jag att hunden följde efter oss. Den skuttade vid sidan av cykelvägen, som vi just kommit upp på. Plötsligt sprang den fram och blockerade vägen för oss. Arrak drog lite framåt och då kastade sig hunden över honom. Någonstans i tumultet hann hunden bita Nitro i örat och kasta sig mot Lucy, som skrek av ångest och smärta. Att få en rejäl knuff av en annan hund i hennes ålder är inte roligt. Själv blev jag rejält förbannad och fick ont i hjärtat. Lucy är 14,5 år gammal och ska inte behöva vara med om sånt där. Varför en hanhund vänder sig mot en gammal tik, som dragit sig undan, är för mig ganska underligt. Till slut fick min vän fast hunden i halsbandet och eftersom jag höll i Nitro, som inte slåss, tog jag över tills grannen till ägaren dök upp och gick iväg med hunden.

Sent omsider kom ägaren. Jag höll då på att gå igenom Lucy och undrade var blodet kom ifrån. Det visade sig då att det var från Nitros öra. Ägaren sa att hunden varit i slagsmål förut och att det där går över på ett par dagar. Jag var sammanbiten och bad om numret ifall att något mer skulle visa sig senare.

Jodå. Dagen efter spenderade Lucy med att vara orolig och väldigt stressad. Efter några timmars funderande och upptäckten av att hon hade väldigt ont i revbenstrakten, bestämdes det att hon skulle till veterinär. Då hon hade så ont fick hon för första gången i sitt liv ha munkorg. Det säger en del om hur ont hon faktiskt hade. Hon hade alltså panik i blicken. Då är jag heller ingen sjåpig hundägare.

Hon hade ett klassiskt huggtandshål i sidan. En liten, liten öppning med en stor sårficka som fick rengöras. Då veterinärer inte vill ge lugnande eller söva en så gammal hund fick vi göra det medan vi höll henne. Usch så jobbigt det var. Lättnaden var stor när allt var färdigt och hon fick en spruta smärtstillande. Det var det enda jag önskade just då. Att hon skulle slippa smärtan.

Nu så här dagen efteråt är hon väldigt trött och verkar "deppig" om man ska använda mänskliga termer.

Jag är fortfarande väldigt ledsen och arg över att hon har blivit utsatt för det här. Hon förtjänar bättre. Man vill ju inte heller behöva utsätta en så gammal hund för alldeles för mycket påfrestningar i form av veterinärvård heller.

Då jag är rädd för att någon annan ska råka ut för samma sak har jag polisanmält händelsen. Dock har ägaren varit väldigt tillmötesgående vad gäller att betala kostnaderna för veterinärvård, vilket är skönt. Jag hoppas att hunden i fortsättningen kommer att hållas under uppsikt, för som det ju alltid är, så är ägaren den enda som kan förhindra att sånt här händer.

Lucy, mattes bästis...  

Otto, goskissen, verkar må prima. Han äter och skiter som han ska (som man brukar läsa i annonser om ormar till salu, dom ömsar förstås också som dom ska, om det är optimalt. Fast ja, Otto fäller ju päls så...)

Otto får äta vilken sorts mat han vill av alla fem sorter jag har hemma. Den enda han inte äter är maten jag gett katterna nu i några år. Antagligen är det något med just den maten som han inte klarar av längre. KAN ju faktiskt vara på grund av det han blev sjuk. Något hände och han ville inte äta den maten, så då blev det ingen alls. En god väns sambo har sagt att katter är ett naturens misstag eftersom de är så opraktiska att de faktiskt kan svälta sig till döds med mat framför nosen.

Undulatungarna växer verkligen och frodas. Malvas femma trillade ur ägget idag. Hos Kiwi intet nytt. Kan vara dagens ägg som blivit skadat. Jag kollade aldrig vilket. Nästa unge väntas på tisdag, sen är alla färdiga. De två äldsta börjar visa lite, lite gul färg längst ut på "piggarna" som ska bli vingpennor. Alltså blir det något grönt av dem.

Imorgon är det också dags för Inkas ägg att kläckas. Hon har tre befruktade som ligger hos Malva. Det ska bli roligt att se vad det blir av det!

Malva bjuder på ännu en rosa bild idag! Här syns klart och tydligt hur snabbt de växer! Åtta dagar mellan den största och den minsta.

Kiwis äldstingar verkade trivas i min hand idag.

Jag har varit med Arrak på utställning på Piteå Brukshundklubb. Han blev BIR (bäst i rasen) och fick CK (certifikatkvalitet). Klådde sina båda bröder och sin mors halvsyster. Plus Azzy, som uppfödaren tagit från en annan kennel. Det är ju förstås roligt att få se lite hundar och träffa folk men jag önskar att jag hade varit helt frisk och orkat tävla honom i bruks. Vi skulle ju dit... helst förra sommaren. Livet blir ju dock sällan som man tänkt sig. Han är redan fem år och det är inte för sent ännu men tiden backar ju aldrig. På gott och ont. Utan bruksmeriter kan han heller inte ta cert på utställning, vilket gör att han inte kan bli champion. I vilket fall som helst är det roligt att ha en hund som är snygg och trevlig och det viktigaste av allt: Han är hemmachampion!

På morgonen vid holkkontrollen hittade jag en liten fyra hos Malva!

Efter det kontrollerade jag Kiwis holk men där fanns inget nytt. Däremot var det dax för ettan att ringmärkas. Det var inte populärt. Den lilla parveln bet mig allt vad h*n orkade men som tur är så har de inte mycket till kraft i sina små näbbar. 

Nu ikväll rengjorde jag holkarna lite, tog bort smutsigt spån och kollade så att inget ägg gått sönder. Vad tror ni jag hittade? Jo en liten femma hos Kiwi!

Det blir väldigt mycket rosa i den här bloggen nu, men faktum är att jag är alldeles fascinerad av undulatungarna!

Malvas tredje kläcktes idag. Den är verkligen pytteliten jämfört med de två andra.

Idag väntade jag mig en unge från Kiwi och en från Malva. Hos Malva kläcktes ingen men väl hos Kiwi. Nu är de fyra stycken, välmatade och fina undulatungar. Storleksskillnaden är rolig att se. De växer verkligen som tokar. På fredag är det dax för första ringmärkningen.

Det är så enormt spännande att se de nya små liven! Att de utvecklas under värmning i ett ägg, kläcks alldeles rosa och helt hjälplösa. Sedan på några veckor utvecklas de till befjädrade och flygfärdiga fåglar. Med såhär pass många ungar i kullen kan jag förhoppningsvis få reda på om Kiwi bär på anlag för blått. I så fall borde hälften av ungarna bli blå. I vilket fall som helst kommer det att bli superspännande!

Malvas ungar växer också så det knakar.

Inkas ägg fick flytta till Malva, alla de tre äldsta. Det sista hamnade hos Kiwi. Inka började lägga fler ägg med fyra dagars mellanrum och när jag kontaktade min fågelmentor för råd sa han att hon behöver vila. Jag tyckte väl inte heller att det verkade nyttigt att fortsätta lägga ägg hipp som happ.

Förhoppningsvis överlever hennes ägg. Till helgen ska det första av hennes kläckas om allt går som det ska. Själv sitter hon och terroriserar nymfar och andra undulater i stora buren. Hon verkar ha fått extra självförtroende. Nästa gång hon sätts i häck, förutsatt att det blir av, så ska hon och Albin dels få låtsasägg till att börja med så kanske han ger upp sitt sönderbitande och då ska väl inte heller allt bara gå helt fel. Egentligen är det ju inte något fel på dem som häckpar så... så vitt jag vet, så en chans till vill jag allt ge dem. Dock kan det nog komma att dröja. Mest troligen till nästa vår. Mina planer cirkulerar ju mest runt Kalle, Lizzy, Edvin, Elsa och kanske Citrin, Torsten? Ja vi får se.

En några dagar gammal bild på Otto som ligger och myser med Nitro. Fortfarande med sonden kvar i halsen.

Gosig är han alltid, oavsett hur dåligt han mår. Min lilla hjälte!  

Det är så skönt att han blivit av med all slang och grejer. Nu hoppas jag att han klarar det själv. Kämpa på mattes fluffiga kisse!