Arrak har äntligen fått träffa sin kära Kiara! Kiara och hennes matte bor inte längre i närheten av oss och därför ses vi alldeles för sällan. Det blev ett kärt återseende och vi hoppas på att så småningom kunna träffas oftare. Helst varje dag, om jag fick bestämma!

Jag och Kiaras matte delar nämligen ett väldigt viktigt intresse. Intresset för belgiska vallhundar och hundar i allmänhet. Både hon och jag älskar djuren vi har och de upptar en stor del av våra liv. 

Idag blev det en långsam skogspromenad där hundarna rörde sig desto mer.

I vanlig ordning blev det även någon porträttbild. Jag tror inte att vi samlat alla hundarna på samma bild på det här sättet förut, men nu är det gjort! De är så lika men ändå olika. Fascinerande.

Som sagt så rörde de på sig...

Jag vill flagga för sloganen "Finns det nåt ballare än belgiska vallare?"

Älskade, älskade belgare! Här pratar vi hund med fart i!  

Kiaras matte har en pensionerad försvarsmaktshund också. Han heter Öb och är sannerligen en charmig kille! Han kan få vem som helst att vilja ha en schäfer. åtminstone nästan.

Jag älskar dessa hundar. Det har verkligen varit en kanondag!

Otto blev pigg av droppet och började äta. Nu stundar bara väntan för att se om det håller i sig eller inte.

Han har fått stanna hos "mommo". Han ville inte hem hit när han väl hamnat där och "mommo" kommit hem från Schweiz. Äntligen!

Jag har lite svårt att vara ifrån honom. Jag lovade att han skulle få vara där nu över natten men jag vill ju ha min lilla skrotkatt hemma såklart.

Underbart nog har undulaterna börjat lägga ägg. Tittade ner i holkarna för första gången på ett par- tre dagar och nu har kiwi hunnit lägga två och Malva ett. Nu hoppas jag på att få se detta resultat igen

Luftfuktigheten ska nu ligga på en bättre nivå så nu är det bara att hoppas på att äggen är befruktade och att det dyker upp fler.   

Jag hoppas att Sesam inte tror att det ska bli någon vana att jag låter honom ligga på MIN plats i MIN fåtölj i fågelrummet. 

Min allra käraste Otto ligger på Djursjukhuset.

Förra veckan tyckte jag att han verkade lite loj och seg. Jag tyckte också att han kändes lite tunn i kroppen men han är ju inte någon tjock katt.

Sen under helgen har han rasat i vikt och slutat äta och dricka. Jag blev rädd att njurarna pajat för honom och såg framför mig hur jag skulle få leva resten av mitt liv utan "Lill-Otto". Han hade ett förhöjt njurvärde förra året, vilket direkt fick mig att tänka på min lilla Nova, som bara blev fyra år.

Till min förvåning är njurvärdena perfekta. Det veterinären kunnat hitta är att levervärdena inte är helt bra, men inte heller jättedåliga. Det sämsta är att han inte äter eller dricker. 

Nu på eftermiddagen ringde hans veterinär och meddelade att resten av levervärdena de kollat upp inte var dåliga alls och att vi får se hur det utvecklar sig till imorgon. Han har fått vätska via dropp och förhoppningsvis börjar han äta själv. Kanske blir det någon sån där märklig grej som bara dyker upp och försvinner. Vi får se. Kanske blir det vidare utredning, eller så blir han bara bra och kan komma hem. Jag hoppas det. Världen blir aldrig densamma utan min allra käraste första-katt, som jag fick vänta i åratal för att få och som bara var helt fel och ändå så rätt. Jag ville inte ha en långhårig katt och inte en fläckig. Otto är både-och. Mer rätt kunde det tydligen ändå inte bli.

Åtta år är egentligen ingen ålder för en katt och jag hoppas att vi får många långa år ännu tillsammans, jag och Otto.

Otto som bebis  

Han är ju bara för vacker min Arrak!

Vi har varit på en mysprommis i skogen, jag och mina svartingar. 

     Posera kan de!

Arrak kom på att han skulle leka lite kurragömma och han styr leken med stort allvar. Först skulle JAG gömma mig, då springer han iväg en bit så jag hinnar gömma mig lite, sen letar han upp mig. När han tröttnat på den varianten försöker HAN gömma sig och då kan det se ut såhär

Jag hade lite problem med att få till denna bild eftersom han blev besvärad över det faktum att jag inte gjorde som han tänkt, så han korvade sig iväg ett par gånger innan jag fick honom att ligga still.

Lucy har någon slags idé att, trots att hon är lite gammal och stel i benen, kan hon jaga fast sin lillebror när han kommer ut ur skogen... Så hon lurpassar.

Det var en superskön mysprommis och jag fick den där mäktiga känslan som bara kan komma sig av att man märker hur liten man är i förhållande till allt...

Jag passade på att plocka lite mossa, blåbärsris och kvistar till fåglarna. Det var uppskattat. Gouldsungarna fullkomligen kastade sig över blåbärsriset.

Igår morse tyckte min kära duva Elof att han skulle hänga med och fixa maten. Han satt på en kartong på köksbordet och tittade. Det såg precis ut som att han tänkte "OJ! Är det SÅ maten blir till!?" Huvudet rörde sig oavbrutet och han glodde febrilt.

Sen var han förstås den som först fick tillgång till godsakerna! Efter det här kanske vi måste göra det till tradition.

Om jag inte sätter in fatet med mat på en gång till fåglarna, kan det hända att de blir väldigt förnärmade.

   Hallå! Du har GLÖMT nåt!

...sedan blir det idel glada miner när maten plötsligt är på rätt sida av gallret.

Allt är frid och fröjd och alla är friska, såvitt jag vet. Min mörka vaktelhöna, Hedda, har varit lite krasslig men har fått flytta in till de andra igen.

Undulaten Inkas sista ägg blev förstört. Jag kollade till det idag och såg att det blivit skadat och därmed också torkat ut. Inte ens hög luftfuktighet hjälper ett ägg som är trasigt.

Nu står mitt hopp till att Inka fortfarande är sugen på att häcka och att de andra två paren kommer igång. Fast det verkar lovande. Man ser knappt till honorna eftersom de är i holkarna hela dagarna. Grabbarna sitter utanför och matar och ser ensamma ut och då och då tar de sig en tur in i holken. Dock tolererar inte Inka att Albin kommer in. Kanske är det för att de två, till skillnad från de andra, inte varit ett par så länge.

Malva är överlycklig över att få en holk igen! Hon är nog moderskapet personifierad!

Igår tog jag lite bilder av Filifjonkans ungar. De är ganska stora nu och blir fyra veckor på söndag.  

         Här är alla fem!

Givetvis blev det även några bilder på Mini De Vil. Hon är en sprallig liten hamster. Lik sin mor. Älskar att klättra och klänga och går direkt upp i handen och vill ut och härja när man ger henne uppmärksamhet. Igår testade hon springbollen första gången.

Lite hal att fånga på bild...

...men när man väl gör det är hon ruskigt söt!

Jag som verkligen inte är någon hamsterfantast egentligen. Råttor ligger mig varmare om hjärtat men jag måste säga att hamstrar kan vara bra goa... 

Vi fick in en gulpannad kakariki på jobbet idag. Helskön pippi. Jag har länge varit lite nyfiken på kakarikis men inte sådär så jag vill ha någon själv. Kanske är det ett felval jag gjort. De sägs vara busiga och livliga fåglar. Väldigt nyfikna. Jag kommer jobba för att vi ska få hem fler kakarikis på sikt. Det är två arter, rödpannad och gulpannad, som jag verkligen känner att jag kommer vilja göra mer "reklam" för. Det ligger mig oerhört varmt om hjärtat att fler ska få upp ögonen för olika fågelarter och driva hobbyn vidare.

Här är en bild på en gulpannad kakariki som kommer från Stjärnås djur och fjäders hemsida.

Igår var jag till Arraks uppfödare för att träffa de fem små prinsessorna igen. 

De är ju förbaskat söta dessa belgarvalpar! Som tur är så är jag lite immun mot valpar. Till skillnad från många andra som håller på att dö av valpsug direkt de får ögonen på något som kan likna en valp. 

Valpar är oerhört mysiga och supersöta men jag vill ha en hund för att jag vill ha en hund, inte en valp. För tillfället är jag inte heller i form för att skaffa en till hund. Så med andra ord går det ganska bra att låta bli. Pointervalpvakt i juni lär nog räcka och bli över tror jag.

Jag sitter och påstår att jag inte vill ha någon belgare nästa gång men frågan är... ja, kommer jag att kunna låta låta bli? Jag ÄLSKAR belgare! Jag råkar dessutom tillhöra den skaran människor som inte påstår att belgarna är förstörda hundar som inte duger till något. Jag vet själv vad jag har i andra änden av snöret. Jag påstår inte att jag har en hund som skulle hålla för stenhårt skyddsarbete, det har jag ingen aning om hur långt han skulle kunna gå där, eftersom jag ingen erfarenhet har. Vad gäller spår och lydnad, däremot, har jag mina aningar. Spåra kunde den lilla skiten redan som liten fjärt. Sen har jag själv lyckats med konststycket att hämma honom lite i utvecklingen. Jag var så rädd att han skulle bli sådär överstressad som Lucy var som ung.

Jag skrämde mig själv nu för någon vecka sen genom att tänka... men nästa belgare ska jag göra såhär med... 

Vilken belgare?

Jag hävdar att jag vill ha en borzoi. Arraks uppfödare flinar bara.

Ja, vi får väl se.

Valparnas mamma, Gora, ville hela tiden vara i centrum och la av världens sötaaste belgarflin när någon visade intresse för henne.

Jag var även förbi och hälsade på P med sambo K, där det föds upp bichon havanaise. Fick träffa den nya stjärnan, Zoe.

Här hemma går allt sin gilla gång. Inka ruvar sitt ägg och jag placerade även Roland och Malva i häckbur igår. De satte igång att para sig direkt. Jag tror jag kan se dem som ett ganska pålitligt häckpar. Superkul eftersom jag tänkte häcka dem en gång till direkt inpå första häckningen. Det gick ju itne för sig eftersom Malva ruggade men nu är hon i kondition igen. Jag hoppas på ägg inom en snar framtid. Med tre par i häck ska det väl bli lite undulatungar hoppas jag.

Nu ikväll ska hela fågelbeståndet få nya grenar. Det kommer att bli uppskattat vill jag lova!