Nu tycker jag verkligen att det är dags för en uppdatering. Längsen jag skrev om Oskars plötsliga sjukdom. Vi har haft en lång resa sedan dess som inte är slut ännu.

Oskar var så dålig att jag faktiskt trodde att han dog tre gånger inlindad i handduken jag hade för att kunna hantera honom. Han överlevde nätt och jämt resan till veterinären, som inte kunde göra så mycket annat än att ge honom en akutkur antibiotika, då han var för svag för att röntgas och tas blodprov på. Jag undrade flera gånger om det verkligen var humant att ens försöka. 

Dagarna efter pendlade jag mellan svagt hopp och ren förtvivlan. Oavbrutet. Oskar såg ut att piggna till men blev sämre igen. Det enda som höll mig uppe var att varje gång han piggnade till blev han lite piggare hela tiden. Jag matade honom varannan timme i början då han hade börjat förlora i vikt och inte åt själv. Varje morgon steg jag upp med ont i magen av tanken på att hitta honom död. 

En period satt han helt passivt och tog emot maten från sprutan med stödmatningsgröt, som en liten fågelunge... men efter lite drygt två veckor började han visa attityd. Han bet i sprutan, spottade ut gröten och talade om för mig med all önskvärd tydlighet att nån jäkla fågelunge, det är han då rakt inte. Han kunde minsann äta själv!

Någon vecka efter det började han ge ifrån sig ljud och det är fantastiskt hur mycket man kan sakna morhuvade papegojljud. Lyckan var total. Oskar blev normalviktig, åt, trallade och ryckte loss mat- och vattenskålar i ett huj. 

Det enda mystiska jag kunde märka var att han ibland flaxade sig ner på burbotten och liksom inte tog sig upp igen. Så jag lyfte upp honom och väl där fungerade han precis som vanligt igen.

Då jag insåg att han inte riktigt hängde med då jag satte in handen för att ge mat och vatten började jag bli misstänksam. För ungefär tre veckor sen lyfte jag helt sonika ut fågeln ur buren och satte honom på köksbordet. Då insåg jag att han är totalt blind. Han reagerade varken på rörelser eller ljus. Bara ljud och känsel. Det var ju direkt nedslående. 

Hade någon sagt till mig att de har en blind papegoja hade jag nog, ärligt talat, närmast idiotförklara personen ifråga, trots att jag försöker att vara öppensinnad och inte döma på förhand. Jag kan med säkerhet säga att om jag hade märkt det då Oskar var sådär sjuk, hade han fått somna in direkt. Nu upptäckte jag det då han kämpat sig fram under fyra veckor, börjat visa livsglädje och hitta sig runt i buren på egen hand.

Vi misstänker att han drabbades av en stroke eller liknande. 

Jag vet inte hur Oskars framtid ser ut. Jag kan inte säga att jag har någon direkt plan. Han har fått flytta med sjukburen till hamsterhyllan bredvid Mango så de kan höra varandra. Oskar äter då Mango äter och de småpratar med varandra. Tanken just nu är att ge honom mer tid för att sen handikappanpassa deras gemensamma bur och se om han kan få ett fungerande liv där. Man märker inte på fågeln att han är blind överhuvudtaget. Han pratar papegojspråk, klättrar omkring, äter och skiter som han ska. Det är det som gör mig så otroligt fascinerad av honom. Jag hade en duva som var blind på ena ögat och som jag inte kan påstå hade nån särskilt bra livskvalitet och som fick somna in på grund av det. Hennes liv gick ut på att gå i cirklar på burbotten och äta ibland. Med Oskar är det något helt annat. Jag BEGRIPER verkligen inte hur han ens kan sitta där och vara så uppkäftigt pigg och normal, då han inte ser ett dyft.

En annan intressant sak är att hans pupiller, som tidigare var helt öppna och stela, har börjat dra ihop sig spontant lite då och då. Jag fick veta av en person på en internetsida att hon hade en fågel som varit helt blind men som fått tillbaka en del av synen. Precis som med människor finns det en chans att det KAN läka till viss del. Jag vågar inte hoppas faktiskt. Jag vågar hoppas på att han kanske kan klara av ett liv i en bur där han lär sig hitta till allting och där fallhöjden inte är så hög om han flaxar sig ner från pinnen. 

Då han ramlar ner på burbotten nu tror jag inte att det är ett försök att flyga direkt men han gör som så många fåglar gör då de sitter lite trängre, de flaxar ordentligt med vingarna och då han blir upphetsad gör han just det. Blir det lite för mycket blir det en liten flygtur helt enkelt. Sen klättrar han helt sonika upp igen. Inget mer med det. Han har t o m börjat med sina normala akrobatiska konster, som att hänga i burtaket i näbben och klia sig i huvudet med klorna. Hur en fågel kan gå från nästan medvetslös till det han är nu, på de fyra veckor som det tog, är helt fantastiskt måste jag säga. 

Jag har fått en del kommentarer av folk om att en fågel aldrig kan ha ett värdigt liv om de inte kan flyga. En blind fågel kan kanske flyga men den gör inte det av förklarliga skäl. Lustigt nog kommer en av dessa kommentarer från en person som bland annat har en papegoja, av en mindre art, som på grund av skada saknar flygförmåga, men har synen kvar. Det är otroligt SVÅRT att bedöma ett djurs livskvalitet. Ibland är det uppenbart och ibland är det allt annat än just det. För mig är det en daglig avvägning baserad på att studera Oskars beteende och se minsta tecken på att han skulle må dåligt. Just nu gör jag inte det. 

Djur har i regel en fantastisk förmåga till anpassning. Vissa individer klarar ju uppenbarligen helt otroliga saker. Jag mår däremot dåligt då jag ser djur som varit så allvarligt skadade, blivit ihoplappade med nöd och näppe och som tvingats igenom behandlingnar som måste ha medfört extrem smärta under lång tid. Kanske har de ett jättekul liv efteråt men jag undrar om det var värt det innan de nådde dit?

Jag vet som sagt inte alls hur framtiden ser ut för Oskar. Saker kan ju dyka upp efterhand. Just nu verkar han må precis som innan han blev sjuk men ingen kan veta hur det påverkar honom i längden. Det finns en klar anledning till att jag inte begrep att han var blind förrän så långt efteråt. Ögonen ser ju normala ut förutom avsaknaden av reaktion på ljus (vilket man kanske inte tänker på om man inte lyser honom i ögonen och jag har inte kollat nu på tre veckor om det är någon skillnad sen pupillerna började dra ihop sig), fågeln äter, dricker och tjoar på. Vi får se, helt enkelt. I det här läget är det Oskar själv som får bestämma hur han vill ha det, om man kan säga så. Ni som läser vet nog hur jag menar.

Jag, för min del, känner nästan att jag upplevt något slags mirakel. Den här papegojan är sannerligen inte som andra. Han har upplevt mycket i sitt liv och ändå är han så otroligt stark. Han är The Goja.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har äntligen valt vilken hamsterunge som kommer att stanna. Eller, han kommer att få åka till en fodervärd men ägas av mig. Lille Adagio eller, till vardags, Sture.     Sen är det mycket tveksamt om jag kommer att kunna skiljas från lilla ...

Äntligen bestämde jag mig på riktigt för att börja registrera mina hamsterkullar i Svenska Hamsterföreningen. Jag blev medlem förra sommaren någon gång och nu, med kullen som Baronessan och Alf Manfred har fått har jag tagit mig för att både registre...

Det har gått oerhört segt med det mesta denna sommar. Fågeluppfödningen har skitit sig helt och endast en undulatunge har fått växa upp och komma till ett nytt hem. Ungefär allt som kan gå fel har gått fel. Detta har inte känts peppande på något sätt...

Bröderna Prick har fått en lillebror. Hektor heter han. Jag träffade honom i måndags och blev såklart otroligt kär! Ljuvligare än en pointervalp är ju svårt att vara. Det skulle i så fall vara en belgarvalp. Jag ser fram emot att lära känna den här l...

Torven gjorde sitt jobb och min svarta hamster Briah är mamma sen nu i torsdags 21/5. Har kunnat se sex bebisar. Kan eventuellt vara någon fler men Briah är oerhört noga med att gömma dem. Jag längtar verkligen tills jag får se dem ordentligt och bör...