I förrgår var vi hos en fysioterapeut med Irre. Det var en oerhört lärorik och trevlig upplevelse. Jag ville åka dit för att få hunden ordentligt undersökt och få hjälp med hur han ska tränas för att hålla i längden. Jag vet ju att han har grad D på sina höfter och även om jag upplever att han mår bra och håller ihop fint så ser man långt ifrån allt själv. 

Jag fick många aha-upplevelser, massor av träningsinspiration och ett program med träning med viktmanschetter och lättare dragarbete som vi ska börja med på måndag. Irre fick massage och lite laserbehandling som han tyckte var ganska skönt, även om han bitvis såg ut att undra vad den konstiga gubben egentligen sysslade med. Helt skönt var det ju inte heller att bli klämd på och några spänningar fanns där på olika ställen men absolut ingenting alarmerande och för att ha D-höfter sas det att han kändes väldigt bra. Det känns givetvis fint i mattehjärtat. 

Mina hundar är ju en stor del av mitt hjärta och min själ. Utan dem skulle det nog kännas som att jag inte riktigt finns. 

På grund av hur jag har mått under graviditeten och första tiden som nybliven mamma har hundarnas övriga träning stått tillbaka. Dessutom ska det ju erkännas att bara HD-röntgen på Irre som gjordes vid ett års ålder fick luften att gå ur mig. Allt det roliga jag hade planerat föll liksom platt. Ja, man kan ha roligt med sin hund ändå, men hela målet med det fallerade. På nåt vis var jag tvungen att ha den där avelsbiten i sikte när jag siktade på tävling. Tävla på kul kan man såklart men eftersom jag inte är en tävlingsmänniska måste det finnas ett syfte för mig. Annars ska ju målet alltid vara att ha roligt med sin hund men det tycker jag att jag kan ha ändå, utan tävling. 

Irre är således en oslipad diamant men nu har vi tagit itu lite mer med träningen och första steget är att komma ut bland folk lite mer, då hunden blivit en riktig bonnhund av att bara vara hemma här i krokarna. Nu blir det roligare både för mig och hundarna framöver och Arrak kommer också få ta del av friskvårdsträningen såklart, trots att han hade stora A på sina höfter då han röntgades och inte har några som helst problem whatsoever med kroppen. Det är bara jag som har lite lätt ångest över att han fyller nio år om två månader. Han är ju så frisk och pigg att han kan leva i flera år till men man vet ju också att det kan gå väldigt snabbt mitt i allt. 

Irre är då en oerhört glad kille med massor av spring i tassarna.