Idag tog jag några nya bilder på Minis ungar. Bland annat den fluffiga naturfärgade lilla hanen. Han är ju så söt så man halvdör lite. Världens trubbigaste lilla ansikte.   

Igår kväll brunstade så äntligen Iris! Nu hoppas jag på lite cremebaserade hamsterfärger. Snusmumrik bär på creme, så det känns jättekul. Den här kullen ska verkligen bli spännande!

Mini har sin sista kull nu innan hon går i pension. Åtta stycken små pluttisar är det. Fyra veckor fyller de idag!

Finns det något näpnare än en bunt hamsterungar sittandes på bakbenen? De är som knubbiga mini-surikater!

Jag är så kär i de svarta! Skulle gärna behålla allihop! Ja, de silverfärgade också! Sen har ju den naturfärgade lilla killen så himla vackert huvud. Ojoj... och inte en enda ska stanna här... suuuuck.

Dessa bebisar är väldigt livliga men också väldigt snälla. Livligheten har de nog efter sin mor. Pappa Velox är väldigt lugn, även om han också, trots att han är över två år nu, kan sätta fart ganska ordentligt. 

Här är allihop, sorry för en del suddiga bilder. Hade för lite batteri i kameran för att ha ro att ta flera och välja ut de bästa bilderna...

Det är något speciellt för mig med just svarta korthår och den här hanen var den enda som ville sitta stilla i handen idag. Åtminstone tillräckligt länge för att jag skulle kunna ta en bild.

Det känns lite vemodigt att ta sina tjejer ur avel men har de haft sina kullar så har de. De förtjänar att vila efteråt. Mini har, precis som mamma Cruella, varit en underbart duktig mamma. Jag har ju faktiskt kvar hennes bebis Criollo, som jag hoppas kunna para med Iowhai och min lilla Böna senare. Så generna förs vidare. 

Idag vaknade jag hyfsat vid gott mod. Inga problem. Efter jobbet skulle jag hämta ut Lucys aska. Så jag körde i godan ro mot Djursjukhuset och allt kändes ok... ända tills jag började komma nära. Då kom den. Verkligheten. Lucy finns inte hos mig mer. Hon ligger i en liten pappurna. Att så mycket hund kan bli så lite aska.

Jag stannade bilen och försökte samla mig. Det gick inte alls. Verkligheten blev alldeles för påträngande. Allt slutade med att jag ringde till "jourhavande sambo" och bad honom hämta askan. Efteråt körde jag lite vilse en stund. Det är tur att vägar är skyltade. Annars vet jag inte var jag hade hamnat.

Lucy var (och ÄR fortfarande) en väldigt speciell hund för mig. Jag började tjata om en egen hund någon gång på mellanstadiet och det tog sex år att lyckas övertala mina föräldrar om att jag skulle få en och hitta den rätta. Hem till mig kom hon till slut i alla fall. Jag var 17 år och hon var 16 månader. 

Jag ska inte säga att allt gått felfritt. Vi har haft våra duster och problem men genom åren har jag lärt mig massor av denna hund. Jag brukar säga att jag är uppfostrad av en collie, härdad av en setter och finslipad av en belgare. 

Lucy blev så mycket MIN hund som det bara gick. Då jag lämnade henne kunde hon stå och titta på dörren i evigheter. Vi har gjort så mycket tillsammans hon och jag att det skulle ta evigheter att berätta om allt. 

Lucy var den som verkligen lärde mig att älska belgiska vallhundar. Hon var också den som fick mig att säga att jag aldrig mer skulle ha en belgare... vilket föll såklart, med tanke på att Arrak finns här. 

Det är något speciellt med gamla hundar. Lucy var inget undantag. Hon har alltid haft idéer och de blev bara fler med åren. De sista åren vägrade hon t ex gå i vanligt koppel. Då släpade hon tassarna efter sig och såg ut som att hon var döende. Gick hon ut med någon annan än mig kunde jag få kommentaren att "Oj vad gammal och sliten hon har blivit"... när hon i själva verket bara tyckte att det var sååå trist. Dessutom har hörseln en tendens att bli väldigt selektiv på gamla hundar. Lucy var inget undantag. Hon slutade höra allt annat än saker hon själv tyckte var viktiga. Sen tappade hon faktiskt hörseln på riktigt i somras, nästan helt, på ganska kort tid... men då märktes det. 

Lucy hade turen att få leva ett långt och bra liv. 15 år är inte illa pinkat och hon var pigg och fräsch in i det sista. Så sent som för mindre än en månad sen röjde hon hårt ute i skogen med kompisarna.

Lucy är till höger i bilden här.

Hon var en vacker och värdig hund. Hon var helt enkelt fantastisk. Jag har följt henne från vimsig unghund till gammal och vis. Hon har tagit stor plats i mitt- och många andras- hjärta. Man kunde inte vara oberörd av den hunden. Jag är glad att jag hade äran att få lära känna henne och att ha henne hos mig i så många år.

Jag är helt säker på att hon lägger av ett riktigt stort belgarflin uppe i sin himmel när hon läser det här. För det gör hon, det vet jag. Ett sånt där flin som får alla belgarmänniskor att skratta av hela sitt hjärta.

Igår behövde jag en liten flykt från min verklighet. Det har varit mycket med allt nu. Inte nog med att Lucy fick somna in så har jag även haft lite tjorv med annat, bland annat så har Arrak haft både infektion och jästsvamp i baktassarna och infektion och inflammation i rumpan. Så det har varit antibiotika och schamponering. Plus att jag själv varit hängig. Man tror knappt det är sant när allting händer på en gång sådär.

Jag tog således en utflykt en bit neråt landet och träffade ett gäng goda vänner. Bland annat fick jag träffa dessa små raringar som räckte ut tungorna till både höger och vänster. Bedårande små havanaisevalpar!

... finns det alltid ljuspunkter.

Som t ex en isbjörn från ett kinderägg

...en snygg hamsterböna...

...och givetvis allra underbaraste Arrak

Idag har min älskade vän, Lucy, somnat in. Hon har funnits med mig i nästan halva mitt liv och det känns oerhört tomt utan henne. Vad kan man mer säga? Hon var underbar. Hon var min bästis. Jag är så glad att hon funnits.

Idag lyste solen in på mitt vardagsrumsbord. Katter är välkända soldyrkare och Otto och Felicia är inget undantag. De fick mig att längta till flytten till hus, och årets sommar, då de kommer att få vara ute i rastgården. Det är så underbart att ta bilder av katter i solsken.