I midsommar blir det stugan. Hundarna och katterna får följa med på semester och fåglarna får klara sig själva litegrann. Katterna älskar att få ett helt hus att busa i och hundarna får ju vara med ute i skogen och på stranden. I år får ingen av katterna följa med ut till själva stugan. Jag har i nära minne hur jag fick leta Otto när vi skulle hem. Han hade jagat insekter, typ fjärilar, en hel dag (JA, han är lite töntig som inte jagar varmblodiga djur) och slocknade i blåbärsriset en bit upp i skogen. Tur att jag lärt honom att svara när man ropar.

Olivia har kommit igång lite mer med bobyggandet. Hon är bäst på det! Själv har jag äntligen gått med i en fågelklubb och hoppas på att hinna med att köpa ringar så jag kan märka kanarieungarna.

Molly verkar intresserad av bokorgen och kanske, kanske, börjar hon bygga snart hon också... Jag hoppas. Jag vill se vad det blir av Molly och Karl-Alfred.

Jag har grälat på måsfinkarna och tagit bort badkaret de börjat bygga bo i. De ska iallafall inte häcka just nu. Plus att uppblötta pinnar, löv, grönsaker och diverse saker inte luktar så gott, eller känns särskilt fräscht. De får nöja sig med ett badkar. Hursomhelst så behövs inte två badkar på fyra små finkar. 

GLAD MIDSOMMAR!

Aaah! Vilken härlig kväll! Eftermiddagarna består alltid av trötthet och en känsla av hopplöshet. Efter några timmars vila är det ok igen. 

Idag har jag satt ihop några kanarier för häckning. Det blev Karl-Alfred som fick bli farsa ensam den här gången och honorna är Olivia och Molly. Molly är min nyaste, ljuvliga lilla tjej. Jag blev förälskad direkt jag såg henne. Hon är ljust gul.

Tillsammans med Karl-Alfred och Olivia bildar de en skön färgtrio tycker jag. Perfekt matchning!

Olivia är verkligen häckningssugen. Vi får ju se om Molly är lika på. Annars slipper hon.

Från imorgon kommer jag att ha ansvaret för ytterligare sex undulater. Ja, alltså, det är inga nya jag själv ska ha, utan ett par goda vänners fåglar som jag ska titta till. Tre veckor ska jag se till att de mår bra. Vilken ära va? Att få förtroendet att ta hand om någon annans djur!

Igår var jag med Arrak, Lucy, Nitro och hans husse ut till Tjuvholmssundet och plaskade. Jag hade Nitro i lina så han fick promenera i vattnet och simma. Skulle testa hans nya flytväst, som han blivit ordinerad av sjukgymnasten för att hålla ryggen rakare när han simmar, men den glömde vi hemma hos mig. Så kan det gå. Nitro var iallafall enormt nöjd när han fick vara i vattnet. Lite mindre nöjd när han inte fick jaga pippifåglarna som var lite här och där.

Annars är allt som vanligt här. Lika mycket kattassavtryck på akvarierutorna. Känns mer och mer angeläget att putsa dem. Får se imorgon om jag orkar. Det är åtminstone långhelg nu, så jag ska passa på att vila. 

Min favvoterv, Kiara fyller år idag. Synd att inte vi bor närmare varann. Då hade hon fått busa med Arrak som present. Jag har inte träffat henne på väldigt länge nu. Saknar Kirre, matte och schäferbusen Öb.

Idag regnar det. Det är verkligen underbart och jätteskönt!

Tidigare idag var vi ute med hundarna i skogen, där de sprang lösa. Arrak hade massor av spring i tassarna och Lucy lekte en stund, hon också. I vanlig ordning hade hon jättebråttom ur bilen och kastade sig ur, trots att hon på sina 13,5 år aldrig FÅTT göra det. Lillebror, som erkänner sig väluppfostrad, följde givetvis efter, så matte blev tvungen att gräla på honom också och sätta tillbaka hundarna i bilen. Lucy får verkligen Arrak att göra saker han inte skulle göra annars. Utan henne hade han inte skällt som en galning när någon kommer på besök heller. 

Lucy är ett bra exempel på att hundar lär varandra allt nödvändigt...

Innan vi stack ut hittade jag två trötta gossar på kökssoffan. Far och son låg och såg supergoa ut. De var nog lyckliga över att slippa gå ut i regnet.

För att nu för en gångs skull dra iväg från djursnacket så fixade jag balkongen färdigt igår. Skulle bara ha en kruka på golvet och en blomma på bordet men igår insåg jag att den mindre krukan såg så ensam ut och att det skulle bli finare om jag fyllde den också med något. Förresten, min lilla and ligger där ute också. Så helt djurfritt är det ju faktiskt inte...

Igår var jag och hälsade på ett gäng trevliga killar. Pappa vorsteh och hans två söner och så Nitro och en labradorkille. Jag ville mest ta bilder av de två gossarna för att de är så olika! Urho är en supersnygg kille. Jättego och fin.

Hans bror, Sisu är också jättefin, men får enligt husse och matte en hel del gliringar över sitt utseende. Själv tycker jag att han är helt underbar och otroligt charmig! Kanske liiiite för hårig för att följa rasstandard.

Sisu gillade INTE kameran. Urho var mest nyfiken men blev lite osäker när brorsan hans svamlade. Nå, de är ju båda lite i svammelålder, så allt kan hända.

Kokoskillen har börjat vara ute mycket och flyga med undulaterna. Idag klättrade han in på besök i deras bur. Sin egen har han aldrig återvänt till. Jag får ta honom på en pinne och sätta in honom i buren. Fast det gör inte något. Det är bra träning att kunna flytta på honom. Förhoppningsvis kan han så småningom sitta på handen också. Han är ju orädd ändå, men måste få fundera mycket.

Fåglarna fick lite förska grenar idag igen och flera av undulaterna badade i de våta bladen. Jättekul! Roland är den enda som gillar att bli duschad med vattenspruta och Ronny är den enda som jag sett bada i fatet jag har åt dem. Fast åandra sidan fyller jag ju på det innan jag går på morgonen, så det är lite svårt att se vad som händer då. Möjligt att även andra tar sig ett morgondopp. Jag ska ändå ge dem våta blad och grejer lite oftare nu när jag sett hur mycket de gillar att blöta ner sig i det.

På fiskfronten händer det inte så jättemycket. Sajicahanen har äntligen fått leka med en tjej i bra storlek. När hans hona dog köpte jag en ny, men hon var så töntigt liten att han bara blev skeptisk. Nu gillar han henne tydligen. Iallafall om man ser till resultatet. Här är hon idag:

Lite synd bara att alla yngel försvinner i ett samlingskar. Fast samtidigt vet jag inte var jag skulle göra av alla yngel om de växte upp. De kan ju inte gå kvar hos mamma och pappa tills de är i säljbar storlek... Det hade blivit trångt.

För någon dag sen kämpade jag tappert med att försöka få bra bilder på papegojamadinerna. Det gick sådär. Jag gjorde felet att göra det på kvällen då ljuset inte var det bästa utan bara kom från uv-lampan i princip. Nästa gång ska jag göra det på dagen. Ändå blev inte bilderna dåliga och här är en där båda fåglarna är på samma iallafall.

Jag tycker verkligen att dessa små finkar är underbart vackra! Dessutom är det charmigt när de låter som syrsor med ett litet phuiiii efteråt. Jag ser verkligen fram emot att få hem de rödhuvade...

Otto kom och ville gosa på sängen en stund.

I veckan har jag plockat en del grönt ute och en klar favorit är gräsfrö på strå. Kokos älskar allt som är grönt! Smaskens tycker han!

Undulaterna har det lite värre rent trängselmässigt. Det blir en del bråk vid grässtråna och den här gången då bilden togs var jag inte ens så snäll att jag satte gräs på två ställen. De fick lov att samsas helt enkelt.

Idag har jag fått en luftrenare i present! Det är inte fy skam. Trots huvudvärk och trötthet höll jag på att slå knut på mig själv av lycka! Det är så enormt bra att ha en sån när bostaden är full av djur! Särskilt fåglarna som dammar så mycket och själva behöver ren luft. Underbart, helt enkelt.

Bara fyra veckor kvar innan mina fåglar kommer upp hit. Jag längtar så otroligt mycket! 

Sen hoppas jag att Kokos kan få sig en tjej snart. Det var en beställd till igår men hon dök inte upp, så då blir det till att vänta. Som tröst gosade jag och Kokos nästan. Vi åt lite hirskolv tillsammans och satt väldigt nära varann. Med lite mer jobb blir han nog lätt handtam. Han är så orädd.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska kalla papegojamadinerna och måsfinkarna. Tål att tänkas på. Kanske ska be om tips?

ÄNTLIGEN!

Jag har fått veta att mina fåglar kommer upp i slutet av v 28. Nu är det också slutgiltigt bestämt att det blir ett par av varje av följande arter:

Splendidparakit- Neophema splendida

Katarinaparakit- Bolborhynchus lineola

(Svartkindad) Sebrafink- Taeniopygia guttata

Rödhuvad papegojamadin- Erythrura psittacea

Gouldsamadin- Chloebia gouldiae

I fredags åkte mina sista två kanarieungar till Umeå och sin nya matte. Nu är det lite tommare här hemma men om fyra veckor är det full fart igen. Vad jag längtar!

I förrgår tränade jag Arrak på att leka med spårpinnar. Det fungerade superdåligt förra året men nu har han börjat tycka att det är kul. Så vi ser en liten ljusning här med spårandet. Han kom ända fram med pinnarna till mig för första gången! Tidigare har han släppt pinnen när jag berömt och alltid kommit tillbaka utan.

Ibland grämer jag mig en smula för att jag höll tillbaka honom som liten. Fast vad ska man göra? Jag hade Lucy att lära mig på och hon behövde dämpas. Nu får jag istället jobba upp Arrak. Det skulle gå fortare om inte jag hade begränsad energi, men vad tusan! Man får ju ta det för vad det är. Mitt mål är ju till att börja med att ställa upp i en tävling. Sen om det får bli det stora målet för oss eller inte återstår att se. Kommer vi igång hade det åtminstone varit ett schysst mål att få uppflytt till högre i brukset, så vi kan plocka cert på utställning. Brukschampion blir inte den hunden med mig som förare. Jag kommer aldrig ha ork att plocka ut det mesta ur honom och se hur högt han kan gå. Vänstervarva kan pojken iallafall om han får gå med sin egen handler.   Utställningschampionatet har vi, bara vi har rätt meriter för att få ut det.

Idag blev jag superglad när en vän hörde av sig och undrade om vi skulle spåra imorgon. Tyvärr kan jag inte då eftersom jag jobbar men det gjorde att jag blev lite pepp.

Att min hund sen inte glömmer ett dugg, trots att jag inte jobbat med honom på flera månader, gör mig så lycklig. Han är verkligen en drömkille! Får jag bara lite mer energi är det ut i spårskogen som gäller. Jag vet ju att det inte är någon idé att göra det om jag inte riktigt orkar. Då märker hunden det och det går inte alls. Med en glad och pigg matte gör han allt. Snabbt och perfekt!

På torsdag kanske Kokos får en fru. Jag fick en födelsedagspresent i efterskott som innefattade precis så mycket pengar som jag behöver för att kunna få hem en drömnymf till. Hoppas bara att herr Coconut blir nöjd. Han är så snygg, så han förtjänar endast det bästa! Han blir bara mer och mer personlig och fin. Visserligen ruggar han nu, så han kunde ha varit i bättre form, men vad tusan, det kommer tillbaka! Snygg är han ändå. 

Kokos är så mysig på morgonen när han får sina grönsaker och kvittrar till nöjt. Helt annorlunda ljud motför när han är missnöjd och skriker. Det händer inte så ofta, men är inte kul alls. Förhoppningsvis blir han dessutom betydligt gladare när han får en vän.

Jag blev lätt förälskad i ett krulligt marsvin med ett blått öga. Tyvärr blev han såld idag tillsammans med ett annat, så nu får jag inte njuta mer av honom. Jag kan bara önska de nya ägarna lycka till och hoppas att han och de ger varann all kärlek.

Idag har tre av kanarieungarna flyttat. Det känns en smula vemodigt. Alla de små tjejerna från Drutten och Dunets kull. Nu är bara Fenix, Guld och Lilla brun kvar. Det blev betydligt tommare i buren. Jag hoppas att alla ungarna blir till massor av glädje för sina ägare och får superfina liv!

Vi har varit på brukshundutställning i Piteå idag. Arrak blev andra bästa hane efter sin snygging till morbror, Drifus (Drutten). Inte att förglömma fick Arrak ett CK också. Vi är nöjda. Vore dock kul att sopa banan med Drutten nångång. Fast lillfjant är ju snäppet mindre manlig, faktiskt... Bara bredvid sina bröder ser han lite småtöntig ut... men ändå tydligen tillräckligt snygg för att kicka båda brorsorna, som var där, i häcken.   

Drutten:

Gideon, som inte kunde stå normalt idag (inte vid fotografering iaf):

Stilige Gere:

Arrak har ju en riktig snygging till syster också, Gora:

Idag blev det mycket svart på bilderna!

Tyvärr har jag ingen fin bild på Rackapelle himself, eftersom el fotografo måste stå lite gömd när fjantnisse är i ringen... men honom får vi ju se jämt annars så. Fröken handler betackar sig för att hamna på bild också, så något gruppfoto på pojkarna blir det inte heller.

Själv fick jag ställa collie åt min privata handler, då hon inte kunde visa sina båda hundar själv, samtidigt, såklart. Det kändes superläskigt. Haha. Jag kände det som att jag gjorde världens värsta uppvisning men efteråt stod det på hans kritik att han var välvisad, så totalt kan jag inte ha gjort bort mig. Jag fick nog lite prestationsångest när fröken handler själv är så jäkla duktig på att ställa min hund. Hon har ju visat honom till några CK:n, ett BIS och ett BIS-3.

Jag blev återigen pressad att sätta igång tävlandet med fjantnisse. Vi vet ju att han kan spåra och vi vet att han är en superduktig lydnadshund, men matte är begränsad. Suck. Dessutom ska min "proffessionella hundtränare" in på smärtklinik och är inte något att hänga i julgranen. Jag undrar om vi nångång kommer att kunna ta ut något championat. Just nu känner jag mig lite uppgiven men samtidigt lite sporrad att träna.

Vi fick ju ingen KORNINGstitel. Jag och domaren hade då en smula olika uppfattningar om hur rädd min hund var. Fast det är inte något att bråka om. Jag vet ju vad jag håller i snöret ändå. För mig har han all önskvärd kapacitet. Allt det jag söker. Ett SUCH hade ändå inte suttit fel. SBCH blir han aldrig med mig som förare och så länge hundtränaren tänker vara halvinvalid (en liten pik till dig, min kära vän     ) så blir han heller ingen tjänstehund. Jag hade verkligen behövt någon som kunnat tävla min snorpelle, när jag inte klarar det själv. Samtidigt passar han fint som hemmachampion också. Precis som Lucy.

Nu väntar jag på svar från damen som ska ha de sista kanarieungarna. Så får vi se om de flyttar på fredag. Vemod, vemod... man ger de små så mycket men förr eller senare behöver de egna liv.

Nu är det sömnigt här hemma. Arrak är trött och matte är slut. Det blev vila och Ipren efter vänstervarvandet, även om det inte var många varv för mig.

Kram på er alla!

Idag har jag tagit lite bilder på fåglarna. Vad ska man annars göra på kvällen när man varit sjuk och sovit hela dan?

På söndag åker denna lilla raring hemifrån. Hon får ett jättebra hem och ska få en stilig karl snart!

En av fåglarna som ska till Umeå kallar jag för Guld, för att hon är så guldig i färgen. Hon är jättevacker! Hon kan dansa på pinnar också!

Kanariecatwalken avslutas med min egna lilla Fenix och den andra bruna som också flyttar till Umeå och blir pojkvän till Guld:

Måsfinkarna sa att de vill vara med på ett hörn

I torsdags fick jag hem mitt par av blåhuvad papegojamadin. Helt underbara fåglar!

Jag är helt kär i dessa supervackra fåglar!

Min mailkontakt fortsätter med min "fågelleverantör". Tyvärr har mina vita risfåglar trillat av pinn. Så några sådana blir det alltså inte. Alla andra kommer. Splendidparakiter, Katarinor, Goulds och rödhuvade papegojamadiner. Dessutom antog jag erbjudandet om svartkindade sebrafinkar. Där ser man va? I förra inlägget dissade jag sebrorna totalt men det är väl som det brukar, jag blir överbevisad. Jag kommer säkert gilla dessa mer än allt annat. För er som inte vet hur svartkindade sebrafinkar ser ut så kommer en länk här: http://image48.webshots.com/48/4/91/16/2914491160014298803tHPEbp_fs.jpg

Jag måste dock erkänna att jag kikat lite på svarthuvade sebror förr. De har ju inte orange kindfläckar och faktiskt, jag tycker att just dessa är riktigt fina!

Det är så roligt att leveransen närmar sig! Det var ju sagt att det eventuellt skulle bli i slutet av juni och nu är juni här! Fantastiskt!

Kokos blir alltmer orädd. Han kommer oftare ut och flyger och har insett att jag inte tänker slå ihjäl honom med pinnen jag sätter in honom i buren igen med. Idag klev han upp självmant efter att först ha protesterat. Det är ju KUL att vara ute. Så innan han satt stadigt på pinnen hoppade han över den, sprang ifrån och t o m kröp under den. Han är en skojig kille!

Jag hoppas att jag hittar en tjej snart till honom. Med alla fåglar som kommer upp söderifrån behöver jag redan ta ett lån av min privata "finansman", så en nymfkakadua mer eller mindre gör väl inte så mycket.   

Jag har fått tråkiga nyheter i veckan. Felicias halvbror/ kusin (de har samma pappa och mammorna är kullsystrar) finns inte längre. Han blev förgiftad.

Hans syster dog för inte så länge sedan efter att ha fastnat och skadat sig, troligtvis i en trampfälla. Det är så hjärtat gråter. Dessa två oerhört vackra silvertigrerade katter saknas av sina familjer. Jag hoppas de två som är kvar från kullen får leva länge.

Nu gäller hårdvila här hemma. Jag vill verkligen orka på hundutställningen. Om inte annat får jag väl sitta där och snora under en filt. Jag har ju gjort det förr. Jag behöver ju inte ställa min hund själv och springa runt iallafall. Ska ta ett gäng bilder som jag kan visa upp sen.

I helgen var jag till Haparanda och hämtade mina nya måsfinkar. Superfina tycker jag!

Jag hade en liten idé om att, eftersom ringastrilderna heter Ringo och Astrid, döpa måsfinkarna till Måsart och Finkel... men jag tror att de är ett par, så det känns lite knasigt. Här kommer några bilder iallafall:

Jag blir hela tiden sugen på choklad när jag ser raringarna. På de här bilderna ser de mörkare ut än vad de är. Jag blev så förtjust att jag funderar på att skaffa ett par till. Senare. Kanske ett par ljusare eller brokiga. 

Jag har lite svårt att förstå att sebrafinkar är så populära att de slår måsfinkarna. Jag tycker att måsfinkarna har charmigare ljud för sig och att de är vackrare. Fast smaken är ju som baken. Sebrafinkarna är ju kanske lite färggladare förstås. Så även om jag av någon outgrundlig anledning har svårt för orange kindfläckar, så betyder det ju inte automatiskt att alla andra har det.

Jag har bytt grenar i buren i vardagsrummet. Kanarierna blev stormförtjusta och var och pillade och drog i dom. Knaprade lite löv och så. Kändes lite trist att plocka ut dom där jättesnygga grenarna men samtidigt känns det fräscht att få lite färskt och kanarierna bryr ju sig inte direkt om den estetiska biten.

I helgen har vi varit ute i stugan och Arrak har varit alldeles galen! Han blir så glad där! I lördags satt jag och pappa inne i stugan och grillade korv och värmde oss. Det regnade lite lätt ute. Arrak, han låg bara på bron i regnet och myste. Skönt med svalka tyckte han.

På söndag är det första utställningen för i år. Ska bli roligt att se Arraks syskon och höra vad domaren tycker om allihopa. Undrar hur pojkarna placeras sinsemellan. Gideon, Arrak och Gere eller Arrak, Gere och Gideon eller Gere, Gideon och Arrak. Jag har mina aningar men jag avslöjar dom inte här.   

Jag har inte varit så pepp på utställningar och Arrak hade verkligen behövt få träna lite spår och lydnad och grejer men min energinivå tillåter inte några utsvävningar, så det får vi leva med. Jag trodde vi skulle debutera i brukset i år men det känns lite avlägset just nu.

Däremot är nästan bruksutställningen i Piteå ett måste. Oerhört trevligt att vara där. Alltid välorganiserat. Ja, jag gillar den. Det var också där jag träffade Arraks mamma och blev kär. Året efter träffade jag Arrak och blev kär. När Arrak var två år blev han BIS på den utställningen. Förra året ställde jag Lucy för första och sista gången, just på den utställningen. Den har blivit speciell för mig.

Imorgon är det första juni. Det är sagt att mina fåglar eventuellt kommer i slutet av juni. Det närmar sig alltså. Jag biter snart på naglarna.

På söndag åker den första av kanarieungarna. Senare åker de två som ska till Umeå. Kommer att kännas lite tomt.