Igår var det visst dax för sorg igen... Splendidhanen lämnade denna värld och det blev gråt och tandagnisslan här hemma. 

Det liksom räcker, tycker jag. Det spelar ingen roll att vilken uppfödare i världen som helst förklarar att gräsparakiter kan vara lite taskiga på det sättet. Att bara bli sjuka och dö, till synes utan orsak. 

Han hade ju åtminstone kunnat färga ut ordentligt först! Min vackra, vackra Cirrus.

Jag försöker peppa upp mig här och trösta mig med att två av mina vänner har katarinaungar som verkar må bra och växa. Det är verkligen jättekul! Dessutom är det strax dax för resan ner till Västerås, Heby och Fjärdhundra för fågelhämtning och föreläsning på Djurmagazinet. Till helgen blir det snickeriet och bygga ny bur med snickarpappa som hjälp. När buren är klar ska undulaterna och nymfarna få flytta in i den och då också de tre nya undisarna, Edvin, Lizzy och Kalle. Hoppas de kommer att trivas med resten av flocken.

Jag är rysligt sugen på en borzoivalp. Äckligt att folk man känner har såna och lägger ut massor av bilder på valparna för att locka hederligt folk i fördärvet. Jag ska dessutom träffa sagda borzoivalpar om några veckor. Brorsöner och brorsdöttrar till tiken jag ville ha för sex år sen. Detta kommer att bli tufft!

Gouldsen ligger på ägg. Båda paren jag har i häckbur. Detta ska bli spännande!