Jodå, nog tänker hon dö hon också, splendidhonan. Utan att ens fråga mig först om hon får. Det påminner mig om när fiskar plötsligt börjar magra och dö, ofta bara av en art där också. Plötsligt är hela beståndet borta och man har ingen aning om varför. 

Jag som hoppades så starkt på dessa fåglar. De jag hittade av en slump och så gärna ville ha. Sen fick jag tag i de underbaraste och sötaste exemplaren och fäste mig vid dem. Chidiyaa har alltid varit så orädd och så otroligt söt. Jag satt med henne i handen idag och hon knaprade lite på mig och tittade så gosigt. Jag vill verkligen inte förlora henne också... Älskade, älskade fågel...

Livet är inte alltid rättvist.