Jag hoppas att Sesam inte tror att det ska bli någon vana att jag låter honom ligga på MIN plats i MIN fåtölj i fågelrummet. 

Min allra käraste Otto ligger på Djursjukhuset.

Förra veckan tyckte jag att han verkade lite loj och seg. Jag tyckte också att han kändes lite tunn i kroppen men han är ju inte någon tjock katt.

Sen under helgen har han rasat i vikt och slutat äta och dricka. Jag blev rädd att njurarna pajat för honom och såg framför mig hur jag skulle få leva resten av mitt liv utan "Lill-Otto". Han hade ett förhöjt njurvärde förra året, vilket direkt fick mig att tänka på min lilla Nova, som bara blev fyra år.

Till min förvåning är njurvärdena perfekta. Det veterinären kunnat hitta är att levervärdena inte är helt bra, men inte heller jättedåliga. Det sämsta är att han inte äter eller dricker. 

Nu på eftermiddagen ringde hans veterinär och meddelade att resten av levervärdena de kollat upp inte var dåliga alls och att vi får se hur det utvecklar sig till imorgon. Han har fått vätska via dropp och förhoppningsvis börjar han äta själv. Kanske blir det någon sån där märklig grej som bara dyker upp och försvinner. Vi får se. Kanske blir det vidare utredning, eller så blir han bara bra och kan komma hem. Jag hoppas det. Världen blir aldrig densamma utan min allra käraste första-katt, som jag fick vänta i åratal för att få och som bara var helt fel och ändå så rätt. Jag ville inte ha en långhårig katt och inte en fläckig. Otto är både-och. Mer rätt kunde det tydligen ändå inte bli.

Åtta år är egentligen ingen ålder för en katt och jag hoppas att vi får många långa år ännu tillsammans, jag och Otto.

Otto som bebis