Nu var det väldigt längesen jag skrev något. Ärligt talat har jag varit fruktansvärt låg ett bra tag här och helt enkelt inte orkat sitta och blogga. 

Det började i maj, då Irre var in på röntgen och vi fick veta att han har grad D på höfterna. Då var det precis som att allt föll. Alla planer jag hade gick i stöpet. Jag kände direkt att visst, man kan tävla och ställa ut en hund med dåliga höfter men någonstans ligger den stora inspirationen i att någon kanske skulle vilja använda honom i avel om han meriteras. Nu är det ju helt uteslutet. Vår första och enda utställning var han ju i topp på åtminstone, vilket var superkul. Jag hade sett fram emot stort att få göra MH och mentaltest på honom senare men det är ännu en grej som nu inte känns särskilt värt.

Det är också enormt tråkigt att två av hans syskon också visat sig ha dåliga höfter. Så åtminstone halva kullen har hd. En hane är inte röntgad ännu.

Nu under en månads tid har Irre blivit halt varje gång efter att ha sprungit i terräng. Det började plötsligt en kväll då han sprungit särskilt hårt. På plan mark märker vi ingenting men direkt det blir ojämt. I onsdags var vi till veterinären som kunde konstatera att han inte kunde avgöra helt om hältan kom från höfterna, eftersom han inte hade någon förändring alls på röntgen. Han har visserligen grad D men inga pålagringar och inga andra konstigheter. Veterinären bedömde att han mycket väl kan visa sig hålla ihop och leva ett långt liv. Dysplasi är krångligt, för man kan aldrig säga i förväg hur hunden kommer att må. 

Irre har iaf fördelen att han är lätt i kroppen. Vi hoppas att han har en liten inflammation som ger med sig med medicinering och vila. 
Det är så skönt att komma till en veterinär som är rak i sina svar och helt ärlig. Jag var rädd att jag skulle komma hem utan hund men än så länge hänger han med. Mitt hjärta.

Det absolut viktigaste för mig i det här läget är att Irre mår bra och att han slipper ha ont. 

Irre är mitt lyckopiller här i livet. Det finns verkligen ingenting som kan göra mig på så bra humör som en dos av honom. Arrak är en riktig liten surgubbe. Han är så jäkla söt alltså men med åldern har han blivit lite grinig av sig och då vi varit med Irre till veterinären i ett par timmar var Arrak RUGGIGT grinig då vi kom hem. HAN hade minsann velat åka till veterinären och få sprutor i rumpan och bakfylla efteråt!

Efter maj har jag hunnit förlora några fåglar också, bland annat min första katarinahane Pepsi... och det har känts hårt. Dessutom bestämde jag mig för att lägga ner hemsteraveln efter tre år, på grund av svårigheten att hitta avelsdjur och att vi på jobbet tagit in hamstrar från ett företag nu under veckan och att jag därmed inte heller, från och med nu, inte helt kan garantera papovafria hamstrar. Om papova kan du läsa här http://www.hamsterforeningen.se/guldhamster/sjukdomar/hapv-papova-7900983

Jag vet inte i nuläget om jag alls kommer att fortsätta med hamstrar överhuvudtaget, åtminstone inte så länge jag har kontakt med grossisthamstrar... och det känns otroligt vemodigt. Det känns dock bra att jag hunnit skicka två hamsterhanar till uppfödare medan jag fortfarande inte haft kontakt med hamstrar utifrån, annat än en annan tjej som bara haft kontakt med mig.

Jag vet inte just nu hur mycket jag kommer att blogga framöver men det känns lite som att det lättat nu med alla beslut som tagits och att det liksom lugnat ner sig med många saker.

Jag bjuder på två bilder från min och hundarnas helg ute i stugan för två veckor sen

Irres sätt att gosa

Kisse Felicia med sin tass