Om man t ex har en mångsysslande hund, som varit halt och fått ordinationen att vila två veckor, kan det se ut på det här sättet. Som tur är uppskattar hans matte att han är en hårt arbetande hund och blir inte ett dugg arg. Lite kartongbitar går snabbt att städa upp.

Detta var förra veckan då Irre var särskilt rastlös. Nu i veckan har det gått mycket bättre och han är lugnare. 

Under helgen tyckte jag att det var på tiden att ge hundarna ett ordentligt bad. Det har behövts i månader men på grund av att världen varit lite ond och jag själv inte mått så bra har det fått bero... men till slut måste man liksom få tummen ur, helt enkelt och det var vad som hände. Plötsligt lossnade det. Arrak var förstås lika snäll som vanligt. Han hoppar i badkaret utan problem och står stilla där i tills jag ber honom vända på sig. Inget speciellt intressant händer, liksom.

Med Irre däremot är det mesta spännande. Han kom glatt in i badrummet men pep till och rusade ut då jag klappade på badkarskanten och försökte låta uppmuntrande. Sen kom han lika snabbt tillbaka då jag ropade och den gången stängde jag dörren.

En Irre kan ju inte bara vara riktigt som en normal hund. Jag ledde honom till badkaret men han skrek till och kastade sig handlöst (tasslöst?) mot dörren i ett teatraliskt "desperat" försök att ta sig ut. Sen följde några försök till att få honom i badkaret som antagligen såg förbannat roliga ut... Alltså, då man beskriver en belgares förehavanden kan det lätt låta som att nåt är fel på uppfostran eller att hunden faktiskt är totalt knäpp men så är inte fallet. De bara är "belgiska". 

Jag frågade en gång på ett forum om det var fler än jag som hade belgare som testade att t ex skrika rakt ut då de inte får som de vill. Så kunde Lucy göra då hon var yngre. Det hände bland annat en gång då hon inte fick gå fram till en hund som hon absolut ville hälsa på och jag höll fast henne i halsbandet. Detta är fruktansvärt pinsamt då det verkligen låter som att man gör illa dem. Belgare är också kända för att överreagera utan att de egentligen tar illa vid sig. I vilket fall som helst var det tydligen en dum fråga att ställa på ett forum eftersom majoriteten av människorna ändå trodde att jag fysiskt gjorde illa hunden eller att nåt annat var fel. 

Nåja. Teatralisk var det. Tillbaka till Irre. Jag testade sätta handen under hans bröstkorg för att hjälpa honom i badkaret och reaktionen blev en hund som slängde sig i golvet och såg ut som att döden var nära. En normal hundägare, med en normalt förståndig ras, hade i det läget trott att hunden var fullkomligt livrädd och psykiskt instabil. Jag vet ju bättre, nu efter att ha haft tre belgare. Kan man testa olika saker så bör man göra det. "Jag DÖÖÖÖR!" Vrålade hela Irres väsen och jag kan lova att nån lyfthjälp var det inte tal om. Sen var det precis som att hjärncellerna trillade på plats, jag klappade på badkarskanten och Irre satte upp tassarna, gled med lite hjälp in i badkaret, var spänd i kanske tre sekunder och sen suckade han djupt. "Jahaaaaa, var det bara det HÄR du ville?" Sen följde själva duschen, som ju aldrig varit några som helst problem. Då han var riktigt liten låg han ju eller satt i badkaret helt enkelt och brydde sig inte alls om att han blev blöt.

En normal hund kanske är lite spänd och visar tydligt att den vill att man ska sluta med duschandet, helst igår. Eller så kanske de står där men ser ut som att de vill dö. Visst finns det undantag och Irre är ett av dem. Han nosar på schampoflaskan, nosar på sin egen kropp där man blöter ner den och ser frågande ut mest hela tiden. Det blir så mycket "Vad göööör du? Vad är det där?" Sen när jag tvättade svansen på honom ville han gå i cirklar för att komma så nära svansen som möjligt för att se vad tusan jag gjorde med den. Efter sköljning brukar jag alltid hålla upp en handduk framför mig och tillåta hunden att skaka av sig det värsta vattnet. Det gjorde jag även med Irre. Fast Irre är inte som andra hundar. Han satte sig rakt av på rumpan och tittade på mig med sitt låååånga strutansikte och frågade "Jaha, vad vill du att jag ska göra nu sa du?" Självklart började jag helt enkelt skratta och torka honom med handduken. Den där strutnosen måste man pussa. Många gånger om dagen. 

Efter badet betedde sig Irre för en gångs skull som en normal hund. Han blev JÄTTEglad och busig. När Irre blir jätteglad och busig blir man själv det. Jag skrattar åt honom flera gånger om dagen. Han är liksom en hund utöver det vanliga. Han är så go och glad och bara helt igenom guld. Det roliga är att, trots att hans minspel och beteende kan verka mer än lovligt korkat, så finns det så mycket mer där ändå. Han är både självständig och arbetsvillig och han har en riktigt härlig kamplust, plus all den där nyfikenheten och upptäckarlusten. Det är rent slöseri att han har höftledsdysplasi. Jag sa till min sambo idag att det är förjävligt, för är det någon hund som jag verkligen velat meritera, göra korningen med och ha en valp efter så är det ju han. Han är både vacker och rolig och han är inte ljudberörd på något sätt, vilket man ofta hör om belgare att de är. Irre skiter fullständigt i alla typer av ljud.

Arrak, som ju är Irres morbror, är en så totalt annan typ av hund. Han är också ganska belgisk men han har alltid varit så mycket mindre uppfinningsrik och inte alls lika teatralisk. Han är inte lika mycket av en clown. Därför är det också lite svårare att berätta roliga saker om honom. Vi kramas mest nu när han börjar bli lite äldre och gubbigare.

Sen kan han vara lite småsur vissa dagar. Det får man tydligen vara när man är 7,5 år, har blivit av med kulorna och dessutom tvingas vara "storebror" till en pojke som inte fattat att man faktiskt inte får leka och härja hursomhelst inomhus.