Lyckas minsting syns nere till vänster. :)
 

Nej, Otto har inte varit i slagsmål. Han har bara blivit lite tuggad av Irre, som tappar tänder till höger och vänster och konstant blöder av det. Snart måste jag bada kattstackarn. Sådär kan han ju inte se ut!

Jodå, det var på tiden. Jag har nog tänkt ta nya bilder på hampisarna i ungfär två veckor nu och även sagt att "IDAG SKA JAG" men har det blivit av? Nej. Jag har varit segare än segast. Igår städade jag burarna och det tar ju hursomhelst tid, så jag passade på då. Det är inte utan att man blir lite extra kär i hamstrarna då man ser dem på bild.

Jag kör med små bilder nu men de är klickbara. :)

Här är Snusmumrik

Dino

Criollo

Freddie

Iris

Iowhai

Älva

Beanie

Amelié

Lupin

och sist... och faktiskt minst, Zinnia

Hur blev de så många???

Sen måste jag visa lilla Prinsen för er! Prinsen är Zinnias bror och son till Älva och Jukka (son till snusmumrik och älskade Satine som ju tyvärr inte längre finns)

Jag är grymt imponerad av pälsen på Prinsen! Bilderna har tagis av Prinsens matte, Sanne. 

Skitsnygg kille!

Igår hade jag två snyggingar i min soffa, på ena sidan låg Irre

På andra sidan låg Nitro

Världens bästa Oskar övervakade arbetet med att städa hamsterburar och fotografera hamstrarna

Bilderna på honom blev lite enahanda, därav att jag bara lägger upp en enda. Mango hade lite mer saker för sig. Bland annat bet hon mig i örat då jag höjde rösten lite och ropade åt en hund. Det gillade fröken inte. Annars passade hon på att smaka på hamstermaten...

... och kolla om det fanns nåt i skålen...

... och bara se allmänt snygg ut

Förresten gör det j-igt ont att bli biten i örat av en papegoja. Det gör ont fortfarande. Dock ska jag väl inte klaga med tanke på att Bibbi blev biten av Kiwi i veckan och fick "operera bort" en bit av sitt nagelband efteråt. Mitt öra lär inte ha gjort lika ont som det bettet. Dessa morhuvade. ;)

Favorit i repris: Kiwi

Synd att vi inte bor närmare varandra. Hade varit kul att träffa både familjen Persson och deras alla djur lite oftare. De morhuvade är ju en ny favorit som "råkade" hamna hos dem på grund av min charmiga Mango. :P

Tog lite nya bilder på undulatungarna. De är inte fullt lika små och rosa som tidigare... eller jo, den allra minsta av Lyckas ungar, som ser ut såhär.

Resten av Lyckas små

Här är Ediths småttingar

Alla ägg har kläckts utom Lyckas sista. Få se om det kommer en till liten här ikväll eller imorgon. I så fall har mina nybörjarhäckare varit riktigt duktiga! Matningen fungerar super. Hos Edith extra bra eftersom båda föräldrarna går in och matar. Torsten sitter utanför sin och Lyckas holk och ser stolt ut och langar mat till Lycka som i sin tur går in och matar. Man börjar se svag teckning på huvudet och rätt många har fått Torstens brokighet. Hos Edvin och Edith blir ju alla opaliner och kanske något mer om föräldrarna bär något intressant anlag. Det återstår att se. :)

Bebisarna är ljuvliga i alla fall.

Om bara drygt en vecka väntas första nymfungen. Det visade sig att Isabels ägg är befruktade, åtminstone de jag kunde lysa. Jag hoppas att Flingas ägg som jag lagt in också är det, så jag får en unge av henne och Kummin, när nu Flinga inte ville lägga äggen i holken.

andra drösen dvärgvaktelkycklingar håller på att kläckas precis nu. Snart dags att gå och kika hur det går. Äntligen får lilla Pipen sällskap! Dock ska kycklingarna vara kvar i kläckaren till imorgon och torka upp ordentligt innan jag flyttar över dem.

Jag sitter och längtar efter att kunna skaffa höns.. men då är det på tiden att jag påpekar att jag faktiskt har hönsfåglar. De kinesiska dvärgvaktlarna är världens minsta hönsfågel och otroligt trevliga sällskapsdjur. De är väldigt nyfikna och lätta att få att äta godsaker ur händerna. 

Imorgon ska en av de vaktlar jag hämtade upp söderifrån få ett nytt hem. Det blev en tupp för mycket och än så länge går han ihop med Hector men det är bara en tidsfråga innan det är risk för slagsmål.

Här är han... på andra bilden ser man att han är en riktig tjejtjusare. ;)

dvärgvaktelsnusk...

Hector

Lilla söta Hanna

Tuppen Henning lever med denna förtjusande dam, som kallas för Hilma. Han har även en tjej som heter Honda, som är silverfärgad. Henning själv fastnade inte på bild denna gång.

Sen har vi då äldstingen, Holger. Här har han hittat ett smaskigt frö, som han vill bjuda frugan Hildur på. Hildur är på nästa bild.

Det är lite synd att dessa raringar inte lever i flock som sina större släktingar, de japanska vaktlarna. Bland kineserna blir det lätt hetsiga tuppslagsmål och tuppen vill helst bara ha en höna, även om det kan fungera med fler. Alltså finns bara utrymme för tre tuppar här hemma. En i varje stor bur. Nåja, det är ju inte fy skam. Det finns ju trots allt de som inga dvärgvaktlar alls har. Stackare. ;)

De är både vackra och trevliga och det är väldigt kul att ha fåglar även på botten av burarna. Så blir det lite liv där också.

Idag var jag på återbesök med Sesam hos veterinären. Han har fått grus i urinblåsan som spolades ur i fredags och som tur var behövdes det inte göras om. Skönt för både honom och mig. 

Medan vi satt i väntrummet kom det och gick folk, som det brukar i ett väntrum. Bland annat en väldigt go gubbe från Pajala, vars finnspets opererat knät och som det såg dåligt ut för. Jag hoppas verkligen att det reder sig med hunden. Efter två operationer och kämpande tycker jag att de är värda det.

Sen kom det en kvinna alldeles tårögd och gick fram och tillbaka några gånger. Jag undrade givetvis vad det var som hände då hon gick så mycket hit och dit och såg så ledsen ut. Jag tar väldigt lätt åt mig av andras tårar.

Medan jag och Sesam väntade på att direktregleringen med försäkringsbolaget skulle bli klar fick jag svaret. Kvinnans hund var i så dåligt skick att den skulle avlivas. Då hon kom in med hunden, satte sig ner på en stol och sjönk ner med hela ansiktet i pälsen och bara grät, alldeles tyst, höll jag själv på att helt tappa fattningen. Att förlora ett djur kan göra så fruktansvärt ont. Mer ont än vad många, som aldrig älskat ett djur, kan förstå. 

Hon såg verkligen ut att älska den där hunden och det gjorde ont i hela mig också att se hennes sorg.

En annan sak som hände var att det kom in en annan dam med en katt i transportbur och verkade helstressad. Hon pratade i telefon hela tiden. Hon ville kastrera katten akut, eftersom han hela tiden gick omkring och skrek och störde grannarna. Sex år gammal var han. 

Då de inte kunde kastrera katten hos veterinären där och då, erbjöd de henne en tid dagen efter på morgonen, men då talade hon om för dem att det inte gick eftersom katten var utekatt och definitivt inte skulle gå att få tag i då. Så hon frågade dem i receptionen hur andra gör då de har utekatter, varpå svaret givetvis blev att de håller katten inne före veterinärbesök... men det gick tydligen inte för den här kvinnan eftersom den här katten morrade åt de andra katterna som då var innekatter. 

Alternativet för henne var då att, istället för akut kastering, akut avlivning. Så hon frågade dem i receptionen om de hade drop in för avlivning. Jag satt där och bara gapade. Ingenting fungerade för kvinnan. Kunde hon inte kastrera samma dag var enda alternativet avlivning. Herregud. Det lämnade henne i en väldigt "svår" situation. Hon kunde inte göra något av det utan att beställa tid. Fan vet vad hon gjorde i slutändan, jag såg aldrig slutet på det men funderade över vad som var så svårt att hon verkligen inte kunde komma med katten på en utsatt tid. Hennes förklaringar var ju så tunna. Nu vet jag förstås inte allt som låg bakom det där men bara grejen att överväga att avliva katten på grund av att kastrering inte kan utföras direkt... bara för att katten är utekatt... det känns helt vansinnigt. Om katten är nyopererad måste den ju ändå hållas inomhus! För övrigt hade ju katten gått okastrerad i sex år redan... vad var så bråttom?

Det kändes som en milsvid skillnad mellan dessa djurägare. Farbrorn som verkligen ville behålla sin hund, kvinnan som sände ut oceaner av sorg och så denna kvinna som inte kunde ge sin katt en natt inomhus för att göra ett ingrepp på honom.

Själv sitter jag här med massor av djur runt mig och bara njuter. Undulatungarna ska ringmärkas och de är ju så söta! Jag älskar då de öppnar ögonen. Åååh... snart kan man se vilka färger de får också.