Irre är en superrolig hund. Han har så många små saker för sig hela tiden. På belgiskt manér måste han göra saker mest hela tiden. Han sopar skräp i fågelrummet, han städar upp fågelbajs, han tvättar kaninen i rumpan och ser till att han inte lämnar kaninkluttar efter sig. Kort sagt kan man säga att Irre verkligen är till nytta. Tyvärr är vi inte alltid överens om vad som verkligen är nytta. Som när jag försöker bädda rent i sängen och Irre hoppar upp hela tiden och står ivägen. "Kan du hjälpa till lite mindre, tack" brukar jag säga då. 

Idag har Irre hjälpt mig med adventspyntning. Ur hans synvinkel har han säkert varit jätteduktig men jag har jobbat lite extra med att få honom att låta bli alla intressanta saker i den där påsen jag bar upp ur källaren, jag har bett honom ge fan i att stå ivägen när jag kommer fullastad upp för trappen och att sluta sitta på gardinerna.

Kattlådorna har vi diskuterat färdigt om. Inte för att Irre begriper varför, men han har fattat att han blir halshuggen om han städar kattlådorna... men kanske hamstrarnas toalådor? Eller kaninens? Det går snabbt när en snokande nos tar sig in i skräppåsar med lådrens och ögonen ser så oskyldiga och frågande ut när jag kommer och ber honom låta bli... "men matte, jag HJÄLPER ju!"

Belgare är arbetande hundar och det begiper Irre. Han har fattat vad det hela handlar om.

Tack och lov blev vi klara med allt fixande den här kvällen och Irre kunde slappna av.

Under kvällen har jag hamsterpysslat och passat på att ta bilder av mina nykomlingar. Då jag åkte ner till Skellefteå trodde jag att jag skulle ha med mig två hamstrar hem men på hemresan hade jag tre!

Det var nämligen så att jag hittade en helt fantastisk hamsterkille på annons för någon vecka sen. En kopparhane. Jag satt och övervägde att maila tjejen som hade honom men bestämde mig för att ta det lite lugnt då jag ju redan väntade på de två från Linköping. Efter några dagar kände jag att nej, jag VILL verkligen ha den här killen! Jag behövde en hane till Zinnia och Lupin nu när Freddie visade sig vara gul. Jag hade ingen cremebaserad hane och denna kille är koppar. Alltså creme i kombination med cinnamoon, rost och umborous. En jättesnygg rödaktig färg.

Tyvärr visade det sig att han redan var såld och jag blev så himla besviken.

Det var bara det att han var såld- i julklapp till mig! Jag fick honom av mina goa vänner, Bibbi, Erik och Jennifer! Jag blev så överraskad och lycklig att tårarna rann. Nu känns det märkligt att vara såpass vuxen som jag är och stå där och gråta för att jag fick en hamster. Trots att jag har 14 andra. Sanslöst.

Så, här är lilla Solsjäl, som han heter i stamtavlan. Nästan åtta månader gammal och en helt underbar liten kille. Lugn och harmonisk och med en otroligt vacker färg!

Han blev undersökt av en enorm varelse!

Sen är det då tjejen frå Linköping. Hon är galet aktiv och så härlig i färg och teckning att jag blir alldeles till mig. Hon är jättesnäll och fin att hantera, men kan verkligen inte vara stilla. Jag klurar på namn åt henne. Det måste ju vara något speciellt till en speciell tjej. Hennes färg heter chocolate/yellow, bandad

Hennes bror är också superfin. Han är något lugnare och inte lika framåt. Jag älskar chokladfärgen och hoppas att han kommer att ge mig ännu fler små chokladbebisar! Han kommer definitivt att heta något som har med choklad att göra. Precis som min chokladböna, Criollo.

Han är, som sagt, inte fullt lika aktiv som sin syster, men han var ändå på väg ur bilden hela tiden... som på sista där...

Nu under kvällen har jag tagit ett gäng nya bilder på Lupins småbebisar. De är ju bara alldeles för underbara! Man ser redan en del av deras personligheter och det är så otroligt charmigt. Jag önskar att jag kunde behålla alla men nu går inte det förstås... Jag har redan ett alldeles tillräckligt stort gäng hamstrar. Det är inte heller så jättevettigt att behålla alltför många av sina egna hela tiden heller med tanke på inavel.

Att ha en kull hamsterungar är som att ha en superhärlig godispåse. Fullt med sötsaker överallt!

Kikade lite försiktgt på Beanies kull också. De är halvsyskon till dessa. Samma pappa. Det ser riktigt spännande ut med färgerna där. En hel del fläckigt. Sen blir det ju sköldpadd även där och med lite tur kanske rexpälsat.

Jag har fått frågan om varför jag föder upp just hamstrar. Det är en intressant fråga, som jag kan skriva lite mer om.

För lite drygt två år sen hade jag aldrig haft tanken på att skaffa hamster. De ingick inte i mitt breda djurintresse. En hamster var ett ganska gulligt men ointressant djur tyckte jag. Jag ansåg mig vara mycket mer av en råttmänniska. Råttor är som små hundar, smarta, roliga och oerhört sociala. Hamstrar ligger ju bara och sover hela dagarna och är mest söta, tyckte jag. När jag sen började praktisera i zoobutik och blev biten upprepade gånger av hamstrar blev jag nästan helt anti. Inga andra djur bits lika frekvent som otama hamstrar.. oavsett det gäller otama djur av andra arter. 

Efter att ha packat upp ett antal transportlådor med rädsleaggressiva hamstrar var jag rätt less. Tanken på att föda upp egna hamstrar väcktes och tycktes som en god idé då man kan välja ut bra avelsdjur och hantera ungarna.

Dock var det ju inte direkt så att alla i personalen stod och hoppade och längtade efter att få ta hem ett par hamstrar för avel. Garanterat inte jag heller.

Sen en dag dök Cruella De Vil upp. Hon var en kundbeställning som enligt kunden var "jättejättearg". Tjejen ville ha en svart hamster men lämnade tillbaka henne efter endast några dagar. Så står man då där med en aggressiv hamster som man inte vet vad man ska göra med. Man kan ju inte sälja den direkt. Av någon anledning, fråga mig inte vilken för jag vet inte, så bestämde jag mig för att ta hem Cruella, som jag döpte henne till på grund av hennes humör. Efter två dagar var hon hur tam som helst och jag bestämde mig för att behålla henne, då jag blev väldigt förtjust i den lilla tjejen. Efter ett litet tag till blev det ännu en hamster, Satine... och en till, Snusmumrik (som fortfarande lever)... och till slut blev det även bebisar. Jag är ju väldigt intresserad av avel och genetik sen tidigare och det här var ju något helt nytt och jättespännande. För även om man kan räkna ut vad det borde bli för färger så finns ju dolda anlag och slumpen på det. (som Freddie, fjärde generationen De Vil, som blev rexpälsad)

Hamstrar har blivit ett stort intresse för mig, helt otippat. De må vara nattdjur och ha lätt för att bitas om de blir skrämda men jag har ju lärt mig att läsa dem och mina egna hamstrar är förstås tama och helt underbara i temperamentet. Jag älskar att sitta och pyssla med dem, de är så runda, söta och goa och jag vill bara mojsa runt med dem i handen och myyysa med dem! Plus bonusen att föda upp friska, trevliga hamsterungar i fina färger. Som bonus är de extremt renliga och lätta att få att gå på toa och då är helt luktfria om man byter ofta i toan. Man behöver heller inte ha bekymmer med att få två guldhamstrar att passa ihop med varandra eftersom de lever solitärt och definitivt inte vill ha någon kompis. Inte som med dvärghamstrar, gerbiler eller råttor som kan göra illa varandra ordentligt om det vill sig illa. Det negativa med det är ju att man måste ha en bur till varje djur. Det är ganska bekvämt och dessutom gulligt med djur som vill bo ihop.

De flesta av mina hamstrar säljs fortfarande via butik men vill någon köpa direkt av mig så går det också bra. Den stora idén med uppfödningen är ju att det ska finnas hamstrar som vuxit upp i hemmiljö under bra förhållanden, av garanterat fina föräldrar och som till största delen har känd stam.

Många är emot att det säljs djur i butik och att grossistverksamheten innefattar djur. Ett förbud mot det skulle innebära att bara privatpersoner skulle få föda upp hamstrar. Det är lätt att säga att det skulle vara bättre men det är nu inte så himla enkelt. Man behöver ju bara gå till hund och katt för att inse att det finns fruktansvärt mycket oseriösa uppfödare där. Grossister har ju, trots allt, någon form av kontrollerad verksamhet. Varje djur som föds borde få en bra uppväxt och så är det ju tyvärr inte och så lär det aldrig bli heller. Mitt sätt att motverka det är att föda upp djur som har haft det bra.

Att djuren säljs via butik är inte heller något som bekymrar mig. Inte så länge det är en bra butik som inte enbart vill sälja utan ser det som viktigt med information om djuren också och hellre avråder än bara pratar om hur trevliga djuren är. Sälja till fel person kan man göra som seriös uppfödare också, tyvärr... som för mig med undulaten Monster. Hjärtat brister fortfarande då jag ser Monster och Doris försöka flyga och det inte går. Fåglar är så hjälplösa utan vingar.

Så i grunden handlar det om att få fram trevliga hamstrar som man kan sälja med gott samvete, att veta att djuren slipper långa transporter och att de är hanterade från det de är två veckor ungefär så de slipper stressen med att lära sig att människor inte är elaka, utan kommer in i det mer naturligt.

Dessutom har jag lärt mig att älska hamstrar. :) 

fröken Cruella De Vil, mitt lilla hjärta

Vackra Satine, som lärde mig älska satinpälsen

Jag är SÅ nöjd med denna kull! Otroligt vackra hamstrar blev det!

Här är pojkarna

offwhite 

Svartögd creme satin

Svart satin

Här är tjejerna

svart sköldpadd satin

Silver svart sköldpadd

Svartögd creme (skp) satin hona

Choklad (skp) satin hona

Detta är kärlek!

På fredag får jag hem mina två nya hamstrar som kommer från Linköping. De har då gjort en redig resa! Först från Linköping till Handen. Sedan från Handen till Spånga. Från Spånga till Umeå. Från Umeå till Skellefteå och sen hem till mig! Jag längtar ihjäl mig! Tänk att man som vuxen kan bli så fånig över så små luddiga djur som hamstrar. Jag måste säga att jag verkligen älskar dem. :)

Först fram till smaskiga grönsaksbollarna idag var undulaten Lucky och katarinan Pixi. Lucky såg ut som ett riktigt litet undulatmoster där han kastade sig över grönsakerna. 

Pixi körde med katarinaparakitstil.

Nu har också Lupins småhamstrar blivit 15 dagar och igår tog jag de första egentliga bilderna på dem. Det är en jättevacker kull.

Nog är de allt ljuvliga de små nymferna. :)

Tre små näpna gossar har hoppat ur holken. Minstingen igår.

Under helgen hade jag en underbar fågelköpare hos mig. Ni vet en av de där som håller kontakten och som verkligen är mån om sina djur. Hon tog med sig ett par dvärgvaktlar hem av de kycklingar som kläckts här under hösten. Jag kunde nog inte hitta ett bättre hem åt dem.

Hur som helst hade hon tagit med sig två undulater. En av dem har jag själv fött upp och den andra är en hona från samma uppfödare som Inka och Filip. Honan är för övrigt Filips kullsyster. 

Dessa två undulater har bott hos en kille som tröttnat på dem ganska snabbt. Man känner sig lite smådum som uppfödare då man sålt en fågel och så visar det sig vara mindre lyckat. Samtidigt är det lätt hänt att man råkar ut för det. Tydligen har då dessa undulater bott i en alldeles för liten bur och sedan blivit vingklippta. 

När jag fick hem dem blev jag nästan tårögd. Jag drog ut vingarna på fåglarna för att se hur det såg ut och det var fruktansvärt. Monster, som hanen heter, hade en utvuxen vingpenna på varje vinge. Han kan flaxa sig mellan pinnarna men inte mer. Så här ser det ut.

Doris kan inte flyga alls utan faller tungt i backen om hon blir skrämd och försöker fly... vilket givetvis var det första som hände då jag skulle ta ut dem ur lådan de kom i. Det gjorde riktigt ont i hjärtat. Hon verkar dessutom passiv och osäker i hela sin framtoning, vilket inte alls är särskilt märkligt med tanke på att hon förlorat det viktigaste för en fågel. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan göra så! Vill man inte ha flygande djur då skaffar mig sig något annat än fåglar. Det finns inte någon riktigt bra ursäkt.

Doris, med väldigt korta vingar... Här ser man också ganska tydligt att vingpennorna är klippta.

Då jag hämtade hem Filip, förra hösten, ville jag hemskt gärna ha även Doris men hade ju då inte tänkt ta med hela kullen hem... de var helt underbara allihop... så hon blev kvar och hamnade då hos den här förra ägaren. Sen blev hon min trots allt. Ibland tar livet lustiga vändningar. Nu väntar jag bara på att fåglarna ska rugga så de får tillbaka vingpennorna. Tack och lov att det fungerar så. Det hade varit vidrigt om stympningen varat för evigt. 

Doris får stanna hos mig och Monster ska flytta ner till Skugga (Roland och Malvas dotter), Lost och de andra i gänget. Så båda fåglarna får fina hem. Det känns oerhört skönt.

Det värmer också ett uppfödarhjärta att Monster är en så framåt och cool fågel. Trots vingklippningen far han fram som en stormvind och hade alls inga betänkligheter mot att bara ramla in i en flock sådär. Han satte igång att putsa sig och fixa på direkt.

Doris kommer säkert igång hon också. Vacker är hon ändå... men vackrare blir hon när vingarna ser ut som de ska...