Det gick inte. Lilla pyttefågeln klarade sig inte. Jag antar att de snabbt blir försvagade av att få för lite mat.

Med facit i hand hade det kunnat undvikas med lite bättre förberedelser, men det är lätt att vara efterklok och jag trodde definitivt inte att det skulle komma en äggstorm så fort.

Så, jag lämnar äggen som är kvar i några dagar och kläcks de inte så tar jag och börjar om. Mer seriöst och med rätt verktyg den här gången. Planerat. Jag tvivlar inte på att det funkar bättre då. Fröken vit har ju visat att hon kan både ruva och mata, så jag tror jag satsar på henne. Vilken hane det blir spelar nog ingen roll. Jag har inte bråttom och det finns tid att tänka.

Nya buren kommer på torsdag om allt går som det ska, sen har jag en rejäl bur för att kunna häcka fåglar separat. Efter ett sånt här tråkigt bakslag så håller vi tummarna för succé nästa gång... och tro det eller ej, trots eländet har jag fått blodad tand. Jag är inte den som ger upp och gräver ner mig.

Idag blev jag fundersam. Lilla kanariebebisen hade ingen mat i krävan och det visade sig att den vita honan matar den orange istället för ungen! Jag som trodde att det fanns en chans att de skulle klara det själv men jag tog ut fröken orange på en gång. Liten hade nog inte fått mat sen igår, så jag måste kika till igen för att se så den inte dör. Skönt att tänka på att vid nästa kull kommer inte samma sak hända iallafall eftersom fåglarna kommer att vara separerade. Får se den här lilla incidenten som en erfarenhet.

Jag kan iallafall nästan inte kalla äggen för en olycka eftersom jag blev så glad, men på sätt och vis var det ju ändå precis det de var.

Arrak har fått dra sin nya vagn idag. Han gillade det INTE. I början försökte han tokdra, böjde upp ryggen som en ostkrok och trippade fram. det är som att han vill ta i allt vad han orkar. Hela hans medvetande koncentrerades på att vilja springa loss det där halvläskiga som åkte bakom honom. Vi tog det i etapper. Lika bra att visa honom på en gång att man måste gå lugnt och sansat och inte springa. Det tog ett tag av tålamod, övertalning och mycket beröm, några stopp för vila och eftertanke, men till slut gick han lugnt med vagnen efter sig. Han behövde inte längre vrida sig för att se vagnen. Alldeles i slutet slappnade svansen av och stegen blev lite längre. Inte längre någon ostkrok i ryggen heller.

Mattes superduktiga kille!

Det börjar bli dax att träna upp både mig själv och hundarna igen efter vintern. Har varit mycket motstånd och sjukdom. Senaste tidens virus med värkande leder har liksom satt stopp för alla typer av motion, så idag var första gången på ungefär två veckor som det blev motion för mig. Hundarna har förstås varit ut lite iallafall. Nu håller vi tummarna för att matte håller.

Nu ligger iallafall båda hundarna och sover. Arrak på rygg i soffan och Lucy på mattan under rumsbordet. Även om inte dagens tur blev världslång så har både hjärna och kropp fått arbeta.

Inspirerad av mina kära grannar med undulater har jag bestämt mig för att ta itu med att mata mina med hirskolv från handen en stund varje dag. Till skillnad från deras fåglar, som blivit toktuffa när de blivit fem istället för två, så har mina snarare blivit skyggare. T o m Albin som varit ganska tam, blir lite svamlig nu, sedan syskonen från Kalix flyttat in. Inka påverkar lite negativ med att vara ganska lättstressad. Då är det bara att ha mer tålamod. Det har jag inte alls haft när jag haft ont i kroppen, så det har legat på is nu i en vecka. Idag åt iallafall alla utom Inka ur handen. Hon kommer väl hon med så fort hon släppt sina psykiska spärrar och sett hur de andra vågar.

Min lilla svammelfia, inte så snygg när hon ruggar.

Ronny, Inkas modigare bror   

Roland är nu klart en hona och ska byta namn. Får se vad det kan bli.

Malawicikliderna har nu börjat bygga ett berg på vänstra sidan av akvariet, där de aldrig ens funderat på att gräva tidigare. Spännande.