Allra käraste kisse Otto har kommit tillbaka från semestern hos min mor. Han fick åka dit efter att ha blivit plågad hos veterinären, som en liten belöning för att han varit duktig. Han verkar ändå faktiskt ganska nöjd med att komma hem. Är han grinig över det lär det märkas. Felicia var iallafall oerhört glad över att ha fått tillbaka sin självskrivna bästis. Hon har varit matteklängig de här dagarna när han varit borta. Jag har varit alldeles förvirrad över hennes närgångenhet, men det är klart, är man van att hänga på någon så är man. Man får väl ta det näst bästa?

Sesam har gosat på som vanligt.

Idag har två av Drutten och Dunets ungar flugit ut och Drutten har ju faktiskt fått komma hem för att se det. Han låg inne i två dagar men det är längesen jag såg honom så pigg, så antibiotikainjektionerna har gjort susen. Nu är det bara att hålla tummarna för att det håller i sig.

Igår tog jag nya bilder på deras ungar. Faktiskt den sista med alla fyra samlade i boet. På bilden är de mellan 16 och 18 dagar gamla.

Kokosnötet har kommit ur buren för första gången idag. Det blev en chock både för honom själv och undulaterna. Kanarierna bryr sig inte så ofta om så mycket. De fortsatte med sitt, medan undulaterna höll på att råka i panik över den flygande jaktfalken. Kokos själv är fantastiskt bra på att flyga, vilket borde tyda på att han bott i voljär. Inte som en del undulater när man köper dem, som kraschar och aldrig nästan testat. Däremot vet inte Kokos var han hör hemma eller var han ska ta vägen, så en del paniklandningar har det blivit på olika ställen. Ett av de första var sängen.

Jag blev glad över att få till en bild på honom där inget burgaller är ivägen.  

Tänkte passa på att lägga in den där badbilden på Arrak som jag inte fick dit sist. Så här kommer den:

Matte, jag är bitter nu...  

Jag har haft en del tankar på människor och deras husdjur den här veckan. Då och då dyker en tankeställare upp.

Jag blir så ledsen när någon bara ser ett levande djur som en dekoration. Något man kan packetera in och visa upp eller bara titta på själv när man känner för det. Då borde det räcka med en vacker tavla tycker jag. Dessutom varken skräpar eller låter en tavla.

Vi kan aldrig riktigt veta hur djuren känner sig i en situation där de inte ges den skötsel och omtanke som de behöver. Vi kan se att de lider men aldrig i vilken utsträckning. Fisken i skålen eller undulaten i den lilla runda buren, där de båda sitter ensamma, utan att kunna utföra sitt naturliga beteende. Vad känner de?

Jag tycker att det är bra att det kommit en lag om utrymmeskrav och liknande för våra djur. Däremot finns det en del att säga för övrigt.

Nu är det förstås svårt att anpassa en lag till precis varenda ras och art som finns och min utopi vore att varje människa som skaffade ett djur tog reda på så mycket som möjligt utifrån fakta och erfarenheter som finns.

Plus att det enligt min mening inte verkar vara den stora skaran som ens har en aning om att lagarna finns.

Hur ska man veta hur stor bur som krävs för en t ex nymfkakadua när det inte finns burar i den storleken i handeln? De flesta utgår ju från att fågelburarna är gjorda för fåglar, inte att de gör något olagligt när de köper en bur från en djuraffär.

Ikväll blir det en skön långprommis med hundarna!