Idag var jag på återbesök med Sesam hos veterinären. Han har fått grus i urinblåsan som spolades ur i fredags och som tur var behövdes det inte göras om. Skönt för både honom och mig. 

Medan vi satt i väntrummet kom det och gick folk, som det brukar i ett väntrum. Bland annat en väldigt go gubbe från Pajala, vars finnspets opererat knät och som det såg dåligt ut för. Jag hoppas verkligen att det reder sig med hunden. Efter två operationer och kämpande tycker jag att de är värda det.

Sen kom det en kvinna alldeles tårögd och gick fram och tillbaka några gånger. Jag undrade givetvis vad det var som hände då hon gick så mycket hit och dit och såg så ledsen ut. Jag tar väldigt lätt åt mig av andras tårar.

Medan jag och Sesam väntade på att direktregleringen med försäkringsbolaget skulle bli klar fick jag svaret. Kvinnans hund var i så dåligt skick att den skulle avlivas. Då hon kom in med hunden, satte sig ner på en stol och sjönk ner med hela ansiktet i pälsen och bara grät, alldeles tyst, höll jag själv på att helt tappa fattningen. Att förlora ett djur kan göra så fruktansvärt ont. Mer ont än vad många, som aldrig älskat ett djur, kan förstå. 

Hon såg verkligen ut att älska den där hunden och det gjorde ont i hela mig också att se hennes sorg.

En annan sak som hände var att det kom in en annan dam med en katt i transportbur och verkade helstressad. Hon pratade i telefon hela tiden. Hon ville kastrera katten akut, eftersom han hela tiden gick omkring och skrek och störde grannarna. Sex år gammal var han. 

Då de inte kunde kastrera katten hos veterinären där och då, erbjöd de henne en tid dagen efter på morgonen, men då talade hon om för dem att det inte gick eftersom katten var utekatt och definitivt inte skulle gå att få tag i då. Så hon frågade dem i receptionen hur andra gör då de har utekatter, varpå svaret givetvis blev att de håller katten inne före veterinärbesök... men det gick tydligen inte för den här kvinnan eftersom den här katten morrade åt de andra katterna som då var innekatter. 

Alternativet för henne var då att, istället för akut kastering, akut avlivning. Så hon frågade dem i receptionen om de hade drop in för avlivning. Jag satt där och bara gapade. Ingenting fungerade för kvinnan. Kunde hon inte kastrera samma dag var enda alternativet avlivning. Herregud. Det lämnade henne i en väldigt "svår" situation. Hon kunde inte göra något av det utan att beställa tid. Fan vet vad hon gjorde i slutändan, jag såg aldrig slutet på det men funderade över vad som var så svårt att hon verkligen inte kunde komma med katten på en utsatt tid. Hennes förklaringar var ju så tunna. Nu vet jag förstås inte allt som låg bakom det där men bara grejen att överväga att avliva katten på grund av att kastrering inte kan utföras direkt... bara för att katten är utekatt... det känns helt vansinnigt. Om katten är nyopererad måste den ju ändå hållas inomhus! För övrigt hade ju katten gått okastrerad i sex år redan... vad var så bråttom?

Det kändes som en milsvid skillnad mellan dessa djurägare. Farbrorn som verkligen ville behålla sin hund, kvinnan som sände ut oceaner av sorg och så denna kvinna som inte kunde ge sin katt en natt inomhus för att göra ett ingrepp på honom.

Själv sitter jag här med massor av djur runt mig och bara njuter. Undulatungarna ska ringmärkas och de är ju så söta! Jag älskar då de öppnar ögonen. Åååh... snart kan man se vilka färger de får också.