Det kan vara lite svårt att förklara, för dem som säger sig inte tycka om djur, vad som är så fantastiskt med just dessa varelser. Trots allt är det ju så att om man inte tycker om djur, så utesluter man ju allt umgänge med andra arter än sin egen. Om man nu inte räknar andra människor som djur. Människan är trots allt ett djur, ett oerhört spännande sådant. 

Ibland kan man få för sig att jag bara intresserar mig för övriga varelser här på jorden, men så är alltså inte fallet. Jag älskar att studera djuret människar med alla vinklingar och vrår vi kan ha i vårt inre. Bara att fundera över varför man själv reagerar eller beter sig på ett visst sätt, är väldigt givande. Så länge sinnet är öppet. Man kan både le och vilja gråta, att älska sig själv eller göda en önskan om att få utvecklas. Man kan hitta många svar inom sig själv och en hel massa gåtor. Människans inre är fantastiskt.

Nu handlar förstås den här bloggen om djur, om vi nu ska vara traditionella och dela oss själva från djuren. Det blir enklast för alla att förstå på det sättet.

Djur är för mig något fantastiskt. Jag blir aldrig less på att förundras över deras beteenden. Att ha djur hemma och varje dag kunna upptäcka nya saker och försöka förstå deras språk, är en outsinlig källa av glädje. Precis som med allt annat så lär man sig mer hela tiden och ju mer man öppnar sig och tillbringar tid med djur, desto mer lär man sig. Det bästa är att man aldrig slutar lära sig. Det finns alltid nya saker att upptäcka!

Mitt intresse är stort. Visst kommer det perioder då intresset lägger sig lite mer stilla och gror, för att senare blomma upp... allt i livet går i vågor. Djuren släpper jag aldrig helt. Andra saker kan ligga i något år. Inte djuren.

Precis nu när jag sitter och skriver håller mina häckningstokiga finkar på att leta bomaterial. En kanarie hittade några grässtrån som hon absolut skulle ha, vilket upptäcktes av måsfinkhonan som genast bestämde sig för att det var hennes! Alltså fick jag beskåda en vansinnig dragkamp mellan två små raknäbbade tjejer. De drog båda åt varsitt håll för allt vad de var värda. Kamplekande rottweilers kan ta sig i häcken! Det här var råstyrka!

Jag visste inte att jag skulle bli så oerhört förtjust i finkar. Jag har ju bara haft papegojfåglar tidigare. Nu har jag ett helt gäng raknäbbade varelser som vunnit mitt hjärta. Det är himla roligt!

Det är en lugn dag för hundarna. För Lucy är de flesta dagarna lugna. Hon tar allt i sitt eget tempo nuförtiden. Arrak, å sin sida, hade nog varit ute i timmar om han fått sällskap. Jag funderar ofta på att byta ras. Nu trivs jag så pass bra med mina belgare att det är lite svårt att tänka sig att vara utan. Däremot tror jag, att det skulle bli precis som med fåglarna... jag skulle vara fascinerad över nästan vad som helst. Däremot har jag svårt med alltför lugna hundar, då jag gärna har något som peppar mig. Jag vill ha fart! Borzoi drömmer jag om och Nitro har lärt mig att avguda pointrar.

Ingen hund är dock på väg över min tröskel i första taget. Inte så länge Lucy finns. Tack och lov verkar hon inte vilja lämna mig än. Det är något väldigt speciellt med gamla hundar, som kan allt och som läser en som en öppen bok. Lucy vet också att hon är tillräckligt gammal att bestämma allt själv. Oavsett vad matte tycker om saken.

Jag hade tänkt mig raskatter från början. Definitivt. Det var bestämt till ocicat och abessinier, eventuellt bombay. Även på katter vill jag ha lite fart. De får inte bli för gulligt och lugnt. Man måste välja efter sig själv. 

Lustigt nog ville jag absolut inte ha långhårigt och absolut inte fläckigt... och min första katt var både-och. Han liksom bara ramlade in. Sedan har det bara varit blandraskatter här. Jag har dessutom två långhår... (eller lite mer petigt: semilånghår)

Jag drömmer fortfarande om raskatter. Jag älskar siameser, de är de första raskatter jag velat ha. Abessinier är fortfarande högt på listan. Bengalkatterna är vansinnigt vackra och en ras jag spanat på länge är burmilla. Inga långhåriga här heller. Så när jag någon gång hämtar hem en ny katt, lär den säkert vara rejält lurvig! Livet har en tendens att vilja överbevisa mig.

Jag är verkligen lycklig som har så berikande intressen!

Min katarinahane verkar ha seriösa problem med att para sig. Jag hoppas att han lyckas så småningom men igår såg det mörkt ut. Han satt bredvid honan och parade sig med pinnen. 

Lika illa är det för vaktlarna. Där paras det för fullt och läggs även ägg men hönan pickar sönder äggen. Igår la hon sitt ägg i matskålen färdigt. Hon hade nog tänkt ut det där!!!   

Arrak och Lucy fick nya halsband med matchande koppel igår. Jag kände bara plötsligt att nä, jag bara MÅSTE köpa något jag egentligen inte behöver. Det är inte så ofta hundarna får något heller. Bilden på vovvarna blev lite mörk men här ser man iallfall kopplen tydligt.   

Igår var vattnet så klart och fint i hörnakvariet och min gamle vän Bumling låg vid rutan, så jag tänkte att idag får han vara med i bloggen. Han är den absoluta favoritfisken. Dyrast också. Bumling är en sugmal. En L190

Sen ett par porträtt av Flinga och Kokos

Sist, men inte minst, Elsa som ruggar värst av alla undulater jag sett. Hon ser ut att bli naken!

Förresten så fick Nitro ingen lillebror den här gången. Tiken gick tom.