Idag har jag blivit lite smådeppig. Min älskade mal, Grönman, har dött. Jag började undra var han tagit vägen. Han brukar ligga gömd men nu tyckte jag att det var alldeles för länge sen han kikade fram. Så när jag gick igenom akvariet hittade jag det som var kvar av honom. Usch vad tråkigt. Fiskar är ju fiskar men nog fasen kan man bli rejält ledsen när det händer. Nu har jag bara Bumling kvar som är en finmal. Visserligen har jag flera ancistrusmalar kvar, men de är ju vanliga, inte såna specialare. Däremot kommer jag ändå bli bra ledsen när någon av dom dör. Två har jag haft sen första akvariet jag köpte och de är förstås något extra.

Nu tänkte jag inte skriva om fiskdöd. Jag tänkte berätta lite om Seb. Seb var min häst. Inte min som i att jag ägde honom, utan min i den bemärkelsen att han och jag hade något speciellt tillsammans. Han kändes som min häst i själ och hjärta. 

Jag vill minnas att jag började sköta Seb genom att mamma träffade nån via jobbet, vars syster hade hästar. Eller något sånt. Hursomhelst åkte jag dit tillsammans med en vän som också var hästtjej. Jag fick sköta Sebban och hon skötte hans bror, Joye (Jojje). De var helsyskon, Seb ett år yngre. Lustigt nog var de väldigt olika varandra. Joye var vänlig mot allt och alla, en riktig kelgris. Alla hans former var mjuka och goa. Han var speciell att rida eftersom han sänkte bakdelen när han travade och vi brukade säga att han vaggade som en anka i skritten. Hela han var mjuk och skön.

Seb, å sin sida, var kantig och inte den vackraste här i världen. Vi brukade säga att han såg ut som en älg. Dessutom var han inte alls skön att rida. I traven skumpade det så man nästan hoppade ur sadeln och det gick inte att sitta ner alls. Inte kunde han svänga när han travade eller galopperade och när man red på ridplan galopperade han inte alls. Han hade något mellanting mellan trav och galopp. 

Jag och min vän var i stallet fyra dagar i veckan hos "våra" hästar och red på ridskola en dag. Det blev mycket hästliv varje vecka. Jag stortrivdes.

Seb var en knepig kille. Han var inte särskilt utåtriktad och definitivt inte den som fjäskade sig till vänner. Han mest stod där och såg dum ut. Däremot rörde det sig desto mer inne i huvudet.

Han var den som räknade ut hur man skulle smita ur hagen och den som sprang rakt genom elstängslet (det gör inte ont om man rusar rakt igenom) och rymde över en bro och långt bort till ett bostadsområde. Då hade han klarat sig helt oskadd på helt otroliga vägar.

Efter ett år ungefär, började Seb intressera sig för mig och jag minns den magiska känslan då han visade sin tillgivenhet med att klia tillbaka när jag satt i hans box och kliade hans panna. Han var väl inte särskilt mild när han tog i med tänderna rakt över mitt huvud och när han gav mig rejäla tandmärken i knät, men han menade väl.

Till saken hör att jag alltid älskat hästar. Jag kan inte minnas någon tid då jag inte tyckt om dom. Djur har alltid varit det bästa i min värld. Däremot har jag alltid haft svårt att fästa mig vid någon särskild häst. Jag har träffat många. Jag har försökt sköta två helt fantastiska hästar efter att Seb såldes men de vann aldrig mitt hjärta och jag skötte dom inte så länge.

Seb såldes alltså. Han var travare och fick kotledsinflammation på tre ben. Efter det beslutade ägaren att han skulle säljas. Jag minns hur hemskt det var när han hyrdes ut under en sommar för att eventuellt säljas. Jag önskade verkligen att tjejen som hyrde honom inte skulle vilja ha honom. Det ville hon inte heller. Så en dag när jag kom dit var han tillbaka. Gud vad det gjorde ont i hjärtat att se honom igen, då jag bestämt mig för att sluta hoppas. För givetvis, så såldes han ändå till någon annan.

Joye, som egentligen hette Expensive Joy, skulle också säljas och min vän blev lovad av sin mamma att få köpa honom. Dock bestämde hon sig för att om hon skulle köpa häst så ville hon nog ha någon annan, som hon kanske kunde tävla med. Det slutade med att hon började sköta en annan häst som hon skötte i många år. En helt underbar häst hon också. Däremot förstod jag inte hennes val, hon kunde få sin favorit men sa nej.

Själv hade jag nästan kunnat dö för Seb. Han var min häst. Han var min bästa vän. Han och jag hade något väldigt speciellt tillsammans som aldrig kunnat ersättas med någon annan. Mina föräldrar sa att det inte gick att köpa honom. Vi hade helt enkelt inte råd. Ändå känner jag fortfarande, trots att jag är vuxen, att det var så orättvist.

Mitt liv hade varit bra annorlunda om jag fått fortsätta mitt liv tillsammans med Sebban. Däremot blev det ju inte alls så tokigt ändå.

Att han togs ifrån mig gör dock fortfarande ont, trots att det är så längesen. Då var han åtta år och om han lever idag är han 23. Jag vet att han såldes till en bonddotter på en stor gård och sen vidare till Finland. Jag gissar att jag aldrig kommer att få veta hur det gick för honom. Jag är inte ens säker på att jag vill veta. Jag vill tro att han fick det underbart.

Sebban var min stora kärlek och jag vet inte om jag kommer att träffa en sån häst igen. Jag hoppas ändå någonstans att jag får känna känslan av att vara vän med en häst någon fler gång i livet. Det hade varit underbart. Seb är för alltid förlorad för mig men lever kvar i mitt hjärta och mina tankar. Jag tänker inte på honom varje dag, det vore att överdriva, men han finns med mig alltid.