Katarinahonan har nästan försvunnit helt in i sin holk. Först ville jag verkligen att fåglarna skulle hitta in i den. Nu blir jag nästan less på att aldrig se dom. Snacka om otålig! Jag känner mig som ett barn på julafton. Jag vill, jag vill, jag vill veta om det blir något!

Måsfinkarna vägrar verkligen sluta lägga ägg. Jag förstår inte varför det finns de som säger att flera av de vanligaste finkarna är häckningstokar... Va?

Jag bestämde mig för att sätta in en bokorg till de rödhuvade papegojamadinerna och det blev de ju tacksamma för. De byggde raskt ihop ett bo och när jag kollade idag så fanns det ägg där i. Hur många det är kan jag inte svara på. Hur nyfiken man än är ska man inte störa i onödan.

Favorit i repris: En av Pelles koboltblå katarinor

Idag var jag tvungen att stanna hemma från jobbet. Lucy har varit jätterisig. Det började inatt när hon behövde ut och bajsa. Sen har hon haft diarré resten av natten. På morgonen när jag, trött som en örn, steg upp och gick på toa, var allt lugnt... tills jag kom ut efter bara någon minut och Lucy hade bajsat från vardagsrummet, genom hallen och i köket, på båda sidorna av köksbordet. Sen hade hon kräkts i soffan och biabädden. Det har blivit en del skurande. Jag tog med hundarna hem till mina föräldrar och hade dem ute hela dagen. Enklast så. Lucy verkade tycka om att ligga ute där det är svalt. 

Det är tur att jag tillbringar mina dagar på ett ställe där de har förståelse för att djuren kan behöva vård. Chefen undrade om jag varit till "plåsterhuset". Så illa blev det ju då inte tack och lov. Hon är inte så pigg nu heller men förhoppningsvis blir det bra under helgen. Jag älskar min gamla tant!

Annars är jag faktiskt ganska glad och förhoppningsfull! Jag skrev ju att Nitro inte skulle få någon lillebror som det var planerat om sex veckor. Igår hörde uppfödaren av sig till Nitros husse och garanterade honom en valp från nästa kull om han var intresserad. Så oerhört snällt av honom! De tilltänkta föräldrarna beräknas paras i helgen. Dessutom är hanhunden den som husse blev tvärkär i utseendet på. Om föräldrarna nedärver sina egenskaper bra blir det riktigt snygga pointrar med äkta pointerskalle, rejäl jaktlust och hög dresserbarhet. Det låter inte så illa i teorin?

Nitro är glatt ovetande om att husse planerar en lillebror...

Jag är fortfarande glad att jag blev överbevisad när det gällde pointrar. Att jag var så tjurig och ville ha en engelsk setter istället är lite obegripligt. Visst är settrarna underbara... men faktiskt, jag är nog mer pointermänniska. Jag älskar dessutom den där släta, härliga pälsen och sammetsöronen... Plus att pälsen är lättskött. Är det något jag inte gillar att tvingas syssla med i onödan så är det pälsvård. Jag erkänner. Kanske på andras hundar men när jag grejar med mina egna gör jag hellre annat.

Vår engelska setter var underbar, visst var han det. Han var fantastisk! Om honom kan jag inte säga så mycket mer än goda saker. Däremot har de mer päls, den där tunna, silkiga, som det fastnar snöklimpar och smuts i och som lätt tovar.

Jag hoppas stenhårt på att det blir en pointervalp till Luleå under hösten/vintern. 

Undulaterna har fått en rejäl björkruska igen. Jag var så snäll att jag blötte ner den ordentligt så de kunde bada. Snacka om nöjda fåglar.