Igår kom den äntligen! Min fina fågelbur! Den som tagit sig från Uppsala och hit med bussgods. Det kändes fantastiskt. Särskilt med tanke på att den varit på rymmen sen drygt två veckor tillbaka. Vad den och bussgods har haft för sig har jag ingen aning om.

Det är då alltså en likadan bur som jag har sedan tidigare, en sån här! Måtten på den är 120X70X100.  

Jag har även fått medicin till mina finkar. Trodde aldrig att det skulle hända, med tanke på hur långsamt kvarnarna har malt i den frågan. Veterinärer har varit osäkra på vad de drabbats av och inte velat skriva ut något alls! Så sitter man strandad med ett gäng fåglar som nyser, har tappat rösten och andas tungt, fast man själv vet, med hjälp av uteslutningsmetoden, att det mest troligen är luftsäckskvalster. Inget slem, ingen nedsatt kondition att tala om, ingen antibiotikabehandling mot infektion har hjälpt. Bara det faktum att kanarierna inte har velat överleva hos mig, trots att de var fantastiskt pigga och häckade första våren. Efter förra sommaren har de alltså drabbats av konstigheter och dött en efter en och ingen har kunnat svara på varför.

Så fick jag då till slut Ivomec. Igår fick de första behandlingen och idag är de visserligen inte totalfriska men kanarierna har fått tillbaka rösten! För första gången på länge har jag hört hanarna smådrilla.

Lilla Dunet blev jättedålig av behandlingen men har repat sig bra efter att jag gett henne mat och vätska med spruta och låtit henne sitta i värme. Faktum är att fåglar som är hårt drabbade kan kvävas av de döda kvalstren under behandlingen. Dunet är den enda kanarie jag har kvar av mina ursprungliga fyra och att förlora henne skulle vara en enorm förlust för mig. Hon är en fantastisk liten fågel och jag hoppas på att få ungar på henne nu till nästa vår. Det hade varit kalas!

Jag har fått vetskap om ett par mediciner man kan beställa hem, som är väldigt effektiva. Ska undersöka saken vidare. Om jag ska våga ta hem fler finkar vill jag gärna slippa eländet med okunniga veterinärer som får mig att vänta på behandling i över en månad. Jag hann förlora en av mina blåhuvade papegojamadiner under tiden och jag tycker att det är totalt orimligt att bara sitta och titta på medan fåglarna får svårare och svårare att andas. Att kvävas till döds är plågsamt och det är grymt att utsätta någon för det.

Jag har varit vansinnigt frustrerad och kontaktat veterinär söderut men de kan ju inte skriva ut utan att ha sett fåglarna. Det känns som att sitta i ett skruvstäd. Nu ska detta vara löst för tillfället.

Dunet drog faktiskt en riktig trudelutt nu på kvällssidan. Hon är den av mina damer som faktiskt sjunger lite. Fantastiska, underbara lilla Dunet!

Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att ingen fågel dör av ansamlingar av döda kvalster och att jag får slippa eländet i framtiden.