Ikväll har jag sträckläst Jan Högbergs bok Mitt keliga lejon och annat kattliv. Mysig bok som fick mig att sitta och fundera en del över mina egna djur.

En extra dimension fick boken förstås med tanke på att jag låg på sängen och hade alla fyra katterna växelvis runt mig. Det behövs egentligen inte så mycket mer än en god bok, en skön plats, ett gäng djur och en flaska med gott vatten...

Jag älskar verkligen mina djur. Att en endaste liten katt eller fågel skulle vara till besvär eller jobbig att ta hand om begriper jag inte. De ger så mycket tillbaka. För allt jag ger mina djur får jag tusenfalt tillbaka. För mig kändes det som ett litet mirakel nu när jag steg upp ur sängen och alla djuren blev uppmärksamma på vad jag gjorde. Undulaterna vaknade till ur sin sömn och sträckte på sig, en efter en. För mig ett litet tecken på att jag faktiskt tillhör deras flock på ett eller annat sätt. Visserligen var jag tvungen att knuffa bort Sesam, som låg på mitt bröst, men hundarna var tvungna att få gå ut.

Jag skulle kunna skriva en liten bok för vart och ett av mina djur. Givetvis skulle några böcker bli långa, beroende på att djuren varit med mig så länge. Lucy, t ex, är minst en triologi med tjocka böcker, medan undulaterna fortfarande mest är som ett litet häfte. Så mycket återstår.

Jan Högbergs bok fick mig att tänka att jag kanske inte är så onormal som man kan tro när man ser folks leenden då jag säger hur många djur jag har. Jag har åtminstone inte beställt hem ett lejon för att ha som husdjur. Faktiskt har inte ens tanken slagit mig. Ja, jag har föreställt mig påfåglar i pappas garage och får på gården när jag var liten. I stugan ville jag bygga om ett litet kylskåp till undulatbur och flytta ut dit för att föda upp violfärgade undulater. Jag försökte få mina morföräldrar att skaffa en häst. Morfar kunde ju ändå verka hovar, så vad var problemet? Jag stod i timmar utanför Hotell Nordkalotten och pussade renarnas mular. Jag har skojat om shetlandsponnyer på balkongen och ja, jag har ganska många djur.

Det är nog bara att inse att det här är jag. Jag blev sån. Om det kommit genetiskt, från ett annat liv eller på något sätt blivit inlärt, det vet jag inte. Jag kan inte förneka min stora passion.

Dunet har lagt ett femte ägg, nu återstår att se om det blir något fler. Blir spännande imorgon att se. Nu ska jag börja knyta mig och hoppas på en givande dag imorgon.