Idag har jag tagit nya bilder på kanarieungarna. De två äldsta har blivit 13 dagar gamla och känns gigantiska jämfört med hur små de var när de kläcktes.

Det börjar ju synas ordentligt vad för färger de är. De yngre är det svårare med men det tar ju inte länge innan de också får mer dun och fjädrar.

Jag är djupt fascinerad över att de har så oerhört långa ben! Tidigare hade jag ju bara undulater och andra papegojfåglar och deras ben är inte tre kilometer långa.

En tråkig sak har hänt. Minstingen i Dunets kull har halkat efter i utvecklingen och jag misstänker att det inte kommer att sluta väl. Jag har stödmatat men frågan är om det ändå inte är för sent. Det går så fort när de där små blir dåliga. Jag håller ändå tummarna att det ger sig men hoppet känns litet.

Jag hade hoppats att min lilla kokosnöt skulle dyka upp idag men jag har inte fått något samtal om att han kommit, så jag får nog vänta ända tills imorgon! Jag är så galet sugen på att få hem honom! Det är nästan jobbigt att veta att han är här någonstans i krokarna men inte hos mig! Han sitter just nu i en djurtransportbil och väntar på att få komma hit.

Jag såg årets första gräsänder idag! Tänk att en så liten sak kan få en att le halva dagen! Kände vårkänsla också när jag satte in nya grenar åt undulaterna och kände att knopparna var klibbiga. Underbart! Nu dröjer det inte länge innan det blir löv som de kan bita loss!

Vårkänslor fick även nymfkakaduorna på Djurmagazinet. Antingen var det den nya, härliga halmen som de fick som bottenmaterial att knapra på, eller så var det kärlek i luften i allmänhet. I vilket fall som helst ägnade de sig åt gymnastik i en omfattning som kan få vem som helst att rodna.