Idag har tre av kanarieungarna flyttat. Det känns en smula vemodigt. Alla de små tjejerna från Drutten och Dunets kull. Nu är bara Fenix, Guld och Lilla brun kvar. Det blev betydligt tommare i buren. Jag hoppas att alla ungarna blir till massor av glädje för sina ägare och får superfina liv!

Vi har varit på brukshundutställning i Piteå idag. Arrak blev andra bästa hane efter sin snygging till morbror, Drifus (Drutten). Inte att förglömma fick Arrak ett CK också. Vi är nöjda. Vore dock kul att sopa banan med Drutten nångång. Fast lillfjant är ju snäppet mindre manlig, faktiskt... Bara bredvid sina bröder ser han lite småtöntig ut... men ändå tydligen tillräckligt snygg för att kicka båda brorsorna, som var där, i häcken.   

Drutten:

Gideon, som inte kunde stå normalt idag (inte vid fotografering iaf):

Stilige Gere:

Arrak har ju en riktig snygging till syster också, Gora:

Idag blev det mycket svart på bilderna!

Tyvärr har jag ingen fin bild på Rackapelle himself, eftersom el fotografo måste stå lite gömd när fjantnisse är i ringen... men honom får vi ju se jämt annars så. Fröken handler betackar sig för att hamna på bild också, så något gruppfoto på pojkarna blir det inte heller.

Själv fick jag ställa collie åt min privata handler, då hon inte kunde visa sina båda hundar själv, samtidigt, såklart. Det kändes superläskigt. Haha. Jag kände det som att jag gjorde världens värsta uppvisning men efteråt stod det på hans kritik att han var välvisad, så totalt kan jag inte ha gjort bort mig. Jag fick nog lite prestationsångest när fröken handler själv är så jäkla duktig på att ställa min hund. Hon har ju visat honom till några CK:n, ett BIS och ett BIS-3.

Jag blev återigen pressad att sätta igång tävlandet med fjantnisse. Vi vet ju att han kan spåra och vi vet att han är en superduktig lydnadshund, men matte är begränsad. Suck. Dessutom ska min "proffessionella hundtränare" in på smärtklinik och är inte något att hänga i julgranen. Jag undrar om vi nångång kommer att kunna ta ut något championat. Just nu känner jag mig lite uppgiven men samtidigt lite sporrad att träna.

Vi fick ju ingen KORNINGstitel. Jag och domaren hade då en smula olika uppfattningar om hur rädd min hund var. Fast det är inte något att bråka om. Jag vet ju vad jag håller i snöret ändå. För mig har han all önskvärd kapacitet. Allt det jag söker. Ett SUCH hade ändå inte suttit fel. SBCH blir han aldrig med mig som förare och så länge hundtränaren tänker vara halvinvalid (en liten pik till dig, min kära vän     ) så blir han heller ingen tjänstehund. Jag hade verkligen behövt någon som kunnat tävla min snorpelle, när jag inte klarar det själv. Samtidigt passar han fint som hemmachampion också. Precis som Lucy.

Nu väntar jag på svar från damen som ska ha de sista kanarieungarna. Så får vi se om de flyttar på fredag. Vemod, vemod... man ger de små så mycket men förr eller senare behöver de egna liv.

Nu är det sömnigt här hemma. Arrak är trött och matte är slut. Det blev vila och Ipren efter vänstervarvandet, även om det inte var många varv för mig.

Kram på er alla!