Trots Felix hastiga bortgång stannar inte tiden, snarare händer det mer här än på bra länge. Jag är pigg och mår riktigt bra för en gångs skull och har jobbat hela helgen.

På måndag ska jag åka in med Roland på Djurkliniken i Öjebyn. Han har garanterat fått fotskabb. Han kan verkligen inte sitta still på pinnen, utan kör någon slags irriterad steppdans, plus att han biter sig i fötterna. Det roliga med det hela är ju att jag har så många som tio fåglar till i samma bur, så alla måste ju behandlas. Halleluja! Som tur är får jag hem en ny bur, antagligen på torsdag, så jag behöver inte sätta igång med världens värsta sanering. Det är bara att flytta fåglarna eftersom och ta itu med rengöringen sen. En annan fin sak är ju att de förmodligen inte smittat fåglar i någon annan bur men skulle det nu vara så, lär det visa sig. Inte så hemskt farligt dock... Jag har överlevt värre.

Jag suckar och stånkar lite här, jag har gått och kärat ner mig i en kanin på jobbet. Idag har jag suttit och gosat med honom. Han är en korsning mellan dvärgvädur och holländare, blå och vansinnigt snygg såklart. Dessutom väldigt social. Han är så ljuvlig... Jag satt och fantiserade om hur jag skulle göra om någon gav mig honom gratis med bur och allt. Dum fantasi. Jag ska inte ha kanin och det gav mig bara ångest...   

Efter Felix död känns det lite som att jag är tillbaka på ruta ett. Nu ska jag hitta en undulathane igen. Inga i lämplig ålder finns på annons inom rimligt avstånd. På jobbet har vi sju honor! Jag har visserligen blivit förtjust i en mörkgrön bebis, men som sagt, det är en hona och liiite vett hoppas jag att jag har kvar. Trots allt har jag bestämt mig för att skaffa några gräsparakiter till, ett par rosellor, ett par nymfar och så fler katarinor. Så det är alldeles, alldeles tillräckligt. Vissa skulle nog säga att jag är galen... MEN jag träffade en marsvinsintresserad tjej i helgen och hon hade 30 marsvin! Det tyckte jag slog mig, faktiskt... Mina fåglar går ju i tre burar. Till 30 marsvin gissar jag att det är fler...   

På fredag får jag äntligen hem en gouldshane till! Han har åkt från Stockholm med en bekant till min moster, hem till henne. Så han sitter i Umeåtrakten just nu och väntar på att få komma hit. Inte för att han vet om det själv men han lär ju bli varse och förändringen. Han har ju en brud här som bara väntar på att få se ers Stilighet. Han är rödhuvad.

Här är min gulhuvade hanne tillsammans med måsfinkhonan och sebrafinkhanen.

Min nya katarinahona, som jag döpt till Popsy, är helt ljuvlig. Då de andra två häckar är det väldigt kul att ha en som syns och beter sig lite mer spännande än ligger och trycker i en holk. Katarinorna är definitivt fåglar jag tänker fortsätta med.

Se bara vilken skönhet hon är!

Apropå katarinahäckning så går det väl sisådär för Pepsi och Nico. Nico hade lagt ett ägg i förrgår men igår var det trasigt och bortstädat. Idag ligger där ett nytt, så jag hoppas att det kommer fler, att de är befruktade och att häckningen funkar den här gången. Peppar, peppar... 

Hundarna softar idag, särskilt stumpan. Det FÅR man göra när man närmar sig 14 år. Fantastiskt att hon är så gammal. Dessutom tror man det knappt. Hon är fortfarande galen, bara lite mindre intensivt... Så här ser hon ut nu:

Jag fick en burk på jobbet idag. Av någon anledning älskar jag plåtburkar och även om det står Royal Canin på burken, jag inte ger det fodret och den är en reklamgrej, så är det oerhört snygga bengaler på den och det är väl det som räknas?

Lille Felix boende här blev kortvarigt. Han finns inte mer. I söndags kväll hittade jag honom på burgolvet. Bara ett par timmar innan flög han omkring och kvittrade mer än han gjort sedan han kom till mig. Jag antar att det var sista rycket. De är ju så oerhört duktiga på att dölja om de är sjuka.

Jag har tyckt att han känts så lätt när han suttit på min hand men avfärdat det med att han var en liten undulat. När han sen dött och jag lyfte upp honom kände jag hur bröstbenet stack ut och att han var alldeles utmärglad. Stackars liten vad han måste ha lidit! I efterhand tänker jag att jag borde ha känt igenom honom ordentligt men det är så lätt att vara efterklok.

En liten tröst är ju att han fick en massa kompisar efter att ha levt som ensamfågel och att han verkligen tyckte om det. Jag hoppas att det kändes bra för honom.

Jag kommer att sakna den lilla parveln, för även om han endast var på kortvisit så fäste jag mig så mycket vid honom...

Han var ljuvlig och vacker!

Vila i frid Felix!