Vad jag avskyr att drömma mardrömmar om mina djur. Inatt har jag drömt helt vidriga drömmar där bland annat min gouldshane blev uppäten av en av mina katter och där fåglarna hela tiden kom ut ur burarna och allt var ett enda kaos. Det är svårt att beskriva drömmar men idag tycker jag att det räcker med att säga att det var hemskt. Det var så mycket sorg och ångest...

Sesam var den skyldige i drömmen... Stackarn. Tror matte inte mer om honom än så? Fast ja, jag vet att de är rovdjur och att de mer än gärna sätter tänder och klor i en liten fågel. Som tur var så var drömmen alldeles för orealistisk för att någonsin kunna bli sann.

Nu har jag seriösa funderingar på om vi djurägare är riktigt kloka... Idag har jag lyckats få tag på mjölmask. Jag har placerat dessa i ett par plastlådor med ventilerat lock, där de får mysa runt i kli och äta godsaker. Papegojamadinerna och vaktlarna är i sjunde himlen. Särskilt vaktlarna. Papegojamadinerna ska få lyxiga mjölmaskar, späckade med proteinrik föda, dvs kattmat. Förhoppningsvis ska de kunna föda upp sina ungar bra på det. Jag hoppas på äggkläckning snart.

Själv undrar jag om man är riktigt som man ska... Att frivilligt dra hem minst ett halvt kilo skadedjur som folk får panik av att tänka på... och när man googlar på det står det en massa info från Anticimex.

Dock tänker jag inte vara så snäll med mjölisarna som en del är med sina höns. Inga frigående mjölmaskar tolereras.

Japp, idag kom det. Det första ägget hos katarinorna! Imorse hade honan en rejäl "äggrumpa", det gick helt enkelt inte att missa. Så nu är det spännande att se hur många det blir och senare hur många som kläcks och efter det är det kul att se vad det blir för färg. Inte för att det finns så oerhört många varianter det kan bli om inte något spännande anlag visar sig. Jag väntar mig koboltblå och blå (turkos). Hursomhelst är de underbart vackra fåglar.

Katarinahonan har nästan försvunnit helt in i sin holk. Först ville jag verkligen att fåglarna skulle hitta in i den. Nu blir jag nästan less på att aldrig se dom. Snacka om otålig! Jag känner mig som ett barn på julafton. Jag vill, jag vill, jag vill veta om det blir något!

Måsfinkarna vägrar verkligen sluta lägga ägg. Jag förstår inte varför det finns de som säger att flera av de vanligaste finkarna är häckningstokar... Va?

Jag bestämde mig för att sätta in en bokorg till de rödhuvade papegojamadinerna och det blev de ju tacksamma för. De byggde raskt ihop ett bo och när jag kollade idag så fanns det ägg där i. Hur många det är kan jag inte svara på. Hur nyfiken man än är ska man inte störa i onödan.

Favorit i repris: En av Pelles koboltblå katarinor

Idag var jag tvungen att stanna hemma från jobbet. Lucy har varit jätterisig. Det började inatt när hon behövde ut och bajsa. Sen har hon haft diarré resten av natten. På morgonen när jag, trött som en örn, steg upp och gick på toa, var allt lugnt... tills jag kom ut efter bara någon minut och Lucy hade bajsat från vardagsrummet, genom hallen och i köket, på båda sidorna av köksbordet. Sen hade hon kräkts i soffan och biabädden. Det har blivit en del skurande. Jag tog med hundarna hem till mina föräldrar och hade dem ute hela dagen. Enklast så. Lucy verkade tycka om att ligga ute där det är svalt. 

Det är tur att jag tillbringar mina dagar på ett ställe där de har förståelse för att djuren kan behöva vård. Chefen undrade om jag varit till "plåsterhuset". Så illa blev det ju då inte tack och lov. Hon är inte så pigg nu heller men förhoppningsvis blir det bra under helgen. Jag älskar min gamla tant!

Annars är jag faktiskt ganska glad och förhoppningsfull! Jag skrev ju att Nitro inte skulle få någon lillebror som det var planerat om sex veckor. Igår hörde uppfödaren av sig till Nitros husse och garanterade honom en valp från nästa kull om han var intresserad. Så oerhört snällt av honom! De tilltänkta föräldrarna beräknas paras i helgen. Dessutom är hanhunden den som husse blev tvärkär i utseendet på. Om föräldrarna nedärver sina egenskaper bra blir det riktigt snygga pointrar med äkta pointerskalle, rejäl jaktlust och hög dresserbarhet. Det låter inte så illa i teorin?

Nitro är glatt ovetande om att husse planerar en lillebror...

Jag är fortfarande glad att jag blev överbevisad när det gällde pointrar. Att jag var så tjurig och ville ha en engelsk setter istället är lite obegripligt. Visst är settrarna underbara... men faktiskt, jag är nog mer pointermänniska. Jag älskar dessutom den där släta, härliga pälsen och sammetsöronen... Plus att pälsen är lättskött. Är det något jag inte gillar att tvingas syssla med i onödan så är det pälsvård. Jag erkänner. Kanske på andras hundar men när jag grejar med mina egna gör jag hellre annat.

Vår engelska setter var underbar, visst var han det. Han var fantastisk! Om honom kan jag inte säga så mycket mer än goda saker. Däremot har de mer päls, den där tunna, silkiga, som det fastnar snöklimpar och smuts i och som lätt tovar.

Jag hoppas stenhårt på att det blir en pointervalp till Luleå under hösten/vintern. 

Undulaterna har fått en rejäl björkruska igen. Jag var så snäll att jag blötte ner den ordentligt så de kunde bada. Snacka om nöjda fåglar.

Det kan vara lite svårt att förklara, för dem som säger sig inte tycka om djur, vad som är så fantastiskt med just dessa varelser. Trots allt är det ju så att om man inte tycker om djur, så utesluter man ju allt umgänge med andra arter än sin egen. Om man nu inte räknar andra människor som djur. Människan är trots allt ett djur, ett oerhört spännande sådant. 

Ibland kan man få för sig att jag bara intresserar mig för övriga varelser här på jorden, men så är alltså inte fallet. Jag älskar att studera djuret människar med alla vinklingar och vrår vi kan ha i vårt inre. Bara att fundera över varför man själv reagerar eller beter sig på ett visst sätt, är väldigt givande. Så länge sinnet är öppet. Man kan både le och vilja gråta, att älska sig själv eller göda en önskan om att få utvecklas. Man kan hitta många svar inom sig själv och en hel massa gåtor. Människans inre är fantastiskt.

Nu handlar förstås den här bloggen om djur, om vi nu ska vara traditionella och dela oss själva från djuren. Det blir enklast för alla att förstå på det sättet.

Djur är för mig något fantastiskt. Jag blir aldrig less på att förundras över deras beteenden. Att ha djur hemma och varje dag kunna upptäcka nya saker och försöka förstå deras språk, är en outsinlig källa av glädje. Precis som med allt annat så lär man sig mer hela tiden och ju mer man öppnar sig och tillbringar tid med djur, desto mer lär man sig. Det bästa är att man aldrig slutar lära sig. Det finns alltid nya saker att upptäcka!

Mitt intresse är stort. Visst kommer det perioder då intresset lägger sig lite mer stilla och gror, för att senare blomma upp... allt i livet går i vågor. Djuren släpper jag aldrig helt. Andra saker kan ligga i något år. Inte djuren.

Precis nu när jag sitter och skriver håller mina häckningstokiga finkar på att leta bomaterial. En kanarie hittade några grässtrån som hon absolut skulle ha, vilket upptäcktes av måsfinkhonan som genast bestämde sig för att det var hennes! Alltså fick jag beskåda en vansinnig dragkamp mellan två små raknäbbade tjejer. De drog båda åt varsitt håll för allt vad de var värda. Kamplekande rottweilers kan ta sig i häcken! Det här var råstyrka!

Jag visste inte att jag skulle bli så oerhört förtjust i finkar. Jag har ju bara haft papegojfåglar tidigare. Nu har jag ett helt gäng raknäbbade varelser som vunnit mitt hjärta. Det är himla roligt!

Det är en lugn dag för hundarna. För Lucy är de flesta dagarna lugna. Hon tar allt i sitt eget tempo nuförtiden. Arrak, å sin sida, hade nog varit ute i timmar om han fått sällskap. Jag funderar ofta på att byta ras. Nu trivs jag så pass bra med mina belgare att det är lite svårt att tänka sig att vara utan. Däremot tror jag, att det skulle bli precis som med fåglarna... jag skulle vara fascinerad över nästan vad som helst. Däremot har jag svårt med alltför lugna hundar, då jag gärna har något som peppar mig. Jag vill ha fart! Borzoi drömmer jag om och Nitro har lärt mig att avguda pointrar.

Ingen hund är dock på väg över min tröskel i första taget. Inte så länge Lucy finns. Tack och lov verkar hon inte vilja lämna mig än. Det är något väldigt speciellt med gamla hundar, som kan allt och som läser en som en öppen bok. Lucy vet också att hon är tillräckligt gammal att bestämma allt själv. Oavsett vad matte tycker om saken.

Jag hade tänkt mig raskatter från början. Definitivt. Det var bestämt till ocicat och abessinier, eventuellt bombay. Även på katter vill jag ha lite fart. De får inte bli för gulligt och lugnt. Man måste välja efter sig själv. 

Lustigt nog ville jag absolut inte ha långhårigt och absolut inte fläckigt... och min första katt var både-och. Han liksom bara ramlade in. Sedan har det bara varit blandraskatter här. Jag har dessutom två långhår... (eller lite mer petigt: semilånghår)

Jag drömmer fortfarande om raskatter. Jag älskar siameser, de är de första raskatter jag velat ha. Abessinier är fortfarande högt på listan. Bengalkatterna är vansinnigt vackra och en ras jag spanat på länge är burmilla. Inga långhåriga här heller. Så när jag någon gång hämtar hem en ny katt, lär den säkert vara rejält lurvig! Livet har en tendens att vilja överbevisa mig.

Jag är verkligen lycklig som har så berikande intressen!

Min katarinahane verkar ha seriösa problem med att para sig. Jag hoppas att han lyckas så småningom men igår såg det mörkt ut. Han satt bredvid honan och parade sig med pinnen. 

Lika illa är det för vaktlarna. Där paras det för fullt och läggs även ägg men hönan pickar sönder äggen. Igår la hon sitt ägg i matskålen färdigt. Hon hade nog tänkt ut det där!!!   

Arrak och Lucy fick nya halsband med matchande koppel igår. Jag kände bara plötsligt att nä, jag bara MÅSTE köpa något jag egentligen inte behöver. Det är inte så ofta hundarna får något heller. Bilden på vovvarna blev lite mörk men här ser man iallfall kopplen tydligt.   

Igår var vattnet så klart och fint i hörnakvariet och min gamle vän Bumling låg vid rutan, så jag tänkte att idag får han vara med i bloggen. Han är den absoluta favoritfisken. Dyrast också. Bumling är en sugmal. En L190

Sen ett par porträtt av Flinga och Kokos

Sist, men inte minst, Elsa som ruggar värst av alla undulater jag sett. Hon ser ut att bli naken!

Förresten så fick Nitro ingen lillebror den här gången. Tiken gick tom.