Här har det varit fullt upp. Undulatungarna började ringmärkas i fredags, så nu är det bara att köra på eftersom. Jag har varit tvungen att beställa fler ringar, då alla ägg hittills har kläckts, utom ett hos Kiwi som blivit skadat.

I fredags blev också mina hundar plus Nitro anfallna av en hund som jag gissar är en amstaff eller åtminstone liknande. Jag gillar väl egentligen inte ordet "kamphund" men det var den typen av hund. Hunden sprang lös ute på gatan i ett villaområde helt utan att någon hade uppsikt över den. Från början verkade det gå bra. Arrak visade att han inte ville ha med den att göra och Nitro accepterade ett närmande. Jag kunde ju inte gärna veva till hunden eller något när den verkade närma sig fredligt. De nosade på varann, trots att jag från början försökte skicka iväg hunden. Nitro gruffade till då han tyckte att det var nog. Hunden såg ut att tappa intresset. Jag trodde att allt var ok och fortsatte gå ikapp min vän, som höll i mina två vovvar. Plötsligt insåg jag att hunden följde efter oss. Den skuttade vid sidan av cykelvägen, som vi just kommit upp på. Plötsligt sprang den fram och blockerade vägen för oss. Arrak drog lite framåt och då kastade sig hunden över honom. Någonstans i tumultet hann hunden bita Nitro i örat och kasta sig mot Lucy, som skrek av ångest och smärta. Att få en rejäl knuff av en annan hund i hennes ålder är inte roligt. Själv blev jag rejält förbannad och fick ont i hjärtat. Lucy är 14,5 år gammal och ska inte behöva vara med om sånt där. Varför en hanhund vänder sig mot en gammal tik, som dragit sig undan, är för mig ganska underligt. Till slut fick min vän fast hunden i halsbandet och eftersom jag höll i Nitro, som inte slåss, tog jag över tills grannen till ägaren dök upp och gick iväg med hunden.

Sent omsider kom ägaren. Jag höll då på att gå igenom Lucy och undrade var blodet kom ifrån. Det visade sig då att det var från Nitros öra. Ägaren sa att hunden varit i slagsmål förut och att det där går över på ett par dagar. Jag var sammanbiten och bad om numret ifall att något mer skulle visa sig senare.

Jodå. Dagen efter spenderade Lucy med att vara orolig och väldigt stressad. Efter några timmars funderande och upptäckten av att hon hade väldigt ont i revbenstrakten, bestämdes det att hon skulle till veterinär. Då hon hade så ont fick hon för första gången i sitt liv ha munkorg. Det säger en del om hur ont hon faktiskt hade. Hon hade alltså panik i blicken. Då är jag heller ingen sjåpig hundägare.

Hon hade ett klassiskt huggtandshål i sidan. En liten, liten öppning med en stor sårficka som fick rengöras. Då veterinärer inte vill ge lugnande eller söva en så gammal hund fick vi göra det medan vi höll henne. Usch så jobbigt det var. Lättnaden var stor när allt var färdigt och hon fick en spruta smärtstillande. Det var det enda jag önskade just då. Att hon skulle slippa smärtan.

Nu så här dagen efteråt är hon väldigt trött och verkar "deppig" om man ska använda mänskliga termer.

Jag är fortfarande väldigt ledsen och arg över att hon har blivit utsatt för det här. Hon förtjänar bättre. Man vill ju inte heller behöva utsätta en så gammal hund för alldeles för mycket påfrestningar i form av veterinärvård heller.

Då jag är rädd för att någon annan ska råka ut för samma sak har jag polisanmält händelsen. Dock har ägaren varit väldigt tillmötesgående vad gäller att betala kostnaderna för veterinärvård, vilket är skönt. Jag hoppas att hunden i fortsättningen kommer att hållas under uppsikt, för som det ju alltid är, så är ägaren den enda som kan förhindra att sånt här händer.

Lucy, mattes bästis...  

Otto, goskissen, verkar må prima. Han äter och skiter som han ska (som man brukar läsa i annonser om ormar till salu, dom ömsar förstås också som dom ska, om det är optimalt. Fast ja, Otto fäller ju päls så...)

Otto får äta vilken sorts mat han vill av alla fem sorter jag har hemma. Den enda han inte äter är maten jag gett katterna nu i några år. Antagligen är det något med just den maten som han inte klarar av längre. KAN ju faktiskt vara på grund av det han blev sjuk. Något hände och han ville inte äta den maten, så då blev det ingen alls. En god väns sambo har sagt att katter är ett naturens misstag eftersom de är så opraktiska att de faktiskt kan svälta sig till döds med mat framför nosen.

Undulatungarna växer verkligen och frodas. Malvas femma trillade ur ägget idag. Hos Kiwi intet nytt. Kan vara dagens ägg som blivit skadat. Jag kollade aldrig vilket. Nästa unge väntas på tisdag, sen är alla färdiga. De två äldsta börjar visa lite, lite gul färg längst ut på "piggarna" som ska bli vingpennor. Alltså blir det något grönt av dem.

Imorgon är det också dags för Inkas ägg att kläckas. Hon har tre befruktade som ligger hos Malva. Det ska bli roligt att se vad det blir av det!

Malva bjuder på ännu en rosa bild idag! Här syns klart och tydligt hur snabbt de växer! Åtta dagar mellan den största och den minsta.

Kiwis äldstingar verkade trivas i min hand idag.

Jag har varit med Arrak på utställning på Piteå Brukshundklubb. Han blev BIR (bäst i rasen) och fick CK (certifikatkvalitet). Klådde sina båda bröder och sin mors halvsyster. Plus Azzy, som uppfödaren tagit från en annan kennel. Det är ju förstås roligt att få se lite hundar och träffa folk men jag önskar att jag hade varit helt frisk och orkat tävla honom i bruks. Vi skulle ju dit... helst förra sommaren. Livet blir ju dock sällan som man tänkt sig. Han är redan fem år och det är inte för sent ännu men tiden backar ju aldrig. På gott och ont. Utan bruksmeriter kan han heller inte ta cert på utställning, vilket gör att han inte kan bli champion. I vilket fall som helst är det roligt att ha en hund som är snygg och trevlig och det viktigaste av allt: Han är hemmachampion!