Idag är jag bara så himla stolt över mina hundar!

Midsommarafton firades hos matte och husse till Arraks bror, Gere. Allting gick som smort. Våra fyra hundar kommunicerade med varandra. Arrak och Gere grälade till i nån sekund och sen var det bra. Mattarna sa att det där behöver inte ni två syssla med, det bestämmer vi om det ska göras. Ok sa gossarna och höll sig snälla resten av dagen och kvällen. Så tycker jag att de ska vara. Kan de inte komma överens ska de ligga på varsin plats och behöver inte ens titta på varandra.

Jag har funderat mycket på det där i och med att amstaffägaren anser sig ha lite "tuffare hundar" än vad jag har. Själv ser jag inte mycket "tuffhet" i att hundar ska mucka med andra hundar. En tuff hund, för mig, skulle i så fall vara en mentalt stabil hund som inte behöver gå omkring och spänna sig men som inte tvekar att försvara matte om det skulle behövas.

För mig är det en stor lycka att känna att hundarna litar på att jag fixar bråken om det nu skulle behövas och att de är tillräckligt utbildade i hundspråket för att kunna samtala.

När jag tänker efter är amstaffägaren själv precis som en av de där osäkra hundarna som kastar sig i kopplet och går till försvar innan de hinner höra vad den andra har att säga. Han har ju verkligen inte lyssnat på vad jag sagt. Inte ens när han sagt saker som jag hållit med honom i har han lyssnat. Han har fortsatt att protestera eftersom han helt enkelt bestämt sig för att jag är dum i huvudet och okunnig.

Imorgon måste jag verkligen ta bilder på undulatungarna igen. Idag har jag knappt sett till dem ens. För trött har jag varit. Nu sover de små.

Godnatt själva, ni som läser...