Mitt i all sorg och vemod över Ronny finns det ljuspunkter. Iowhais ungar är nu två veckor gamla och det är helt legitimt att peta på dem. 

Hanarna är en vit, en svart bandad, en svart och en silvergrå. Honorna är en naturfärgad sköldpadd, en silvergrå bandad och två vita. En ganska rolig blandning av färger.

Bilder på dem kommer snart.

Gurkan har fött sina små idag också. Jag är väldigt förväntansfull! Hon har fått vara ifred hela dagen såklart, vill inte störa henne i bädd och bb-bestyren. Trodde att hon började föda redan på morgonen men då testade hon bara sin fina bädd som hon gjort. Eftersom hon bor i ett akvarium så ser jag ju henne ganska bra från soffan. Gick förbi på eftermiddagen och då hade hon lyckats trolla bort en unge utanför boet men den var inlyft lite senare. Jag får alltid lust att hjälpa till men hamsterhonorna är ju så oerhört lättstörda och biter lätt ihjäl sina ungar om man är där och petar.

Förra kullen blev så himla sociala och mysiga små bebisar och jag ser verkligen fram emot dessa. Alla kullar har varit kalasfina med sociala ungar men Gurkan och Jukkas förra kull var verkligen speciell. Det är nästan så jag vill behålla en unge. De kommer ju förmodligen både bli otroligt vackra och sociala och är ju dessutom barnbarn till Satine.

Här är en bild på förra kullen.

Det blev inget av den där speciella hamsterhonan jag hittade på jobbet. Tog förnuftet tillfånga. Jag vill ju i första hand avla på mina hamstrar och då färgen är så osäker kan det vara svårt att hitta en hane till henne. Fast vad gör det när det finns så otroligt många fina hamstrar!?

Min sommarhimmel med fluffiga moln har somnat in idag. Lilla Ronny. Kiwis kille. 

Vi har kämpat en tid nu, han och jag, med hans hudproblem och klåda. Tyvärr har det inte blivit bra, bara lite bättre... och att leva med sådan klåda att man kliar sönder sig känns inte direkt humant. 

Ronny var egentligen en "olyckshändelse". Jag skulle åka till hans uppfödare för att kika på en hona, föll för Inka och vägrade åka hem utan Ronny. 

Det var ett svårt beslut att låta honom somna in. Två år är för lite för en undulat. Jag saknar honom så.

Ronny var en väldigt snäll, lugn och go liten undulat. Han saknas verkligen i flocken och jag önskar att han fått leva och få vara en duktig pappa fler gånger. Livet blir helt enkelt inte som man föreställt sig alla gånger. En liten tröst är det ändå att syster Inka, brorsan Gunnar och systerdöttrarna Edith och Lycka finns kvar. Det finns ju en liten del av Ronny i dem också.