Jag behövde inte vänta länge på Gurkans brunst. Idag började båda hamstrarna springa runt i sina burar här för någon timme sen. Gurkan var i brunst och jag satte ihop dem på soffan. Nu hoppas jag på ett gäng fina bebisar!

Jukka var inte så smidig bara, se själv på filmen...

Jag har varit väldigt fundersam över Iris och ungarna hon fick före jul. Alla bebisarna var väldigt tama, nyfikna och lugna då jag lämnade in dem i butiken och jag var väldigt nöjd med kullen. Senare fick jag, till min stora förvåning, höra att de varit sprättiga och hoppiga och livrädda, vilket inte alls stämde med de ungar jag lämnat ifrån mig. De skulle, enligt utsago, vara så rädda att de lagt sig på rygg på burbotten då man satte ner handen. Detta fick mig att fundera väldigt mycket över Iris lämplighet som avelshona. Så jag bestämde mig för att ta henne ur avel, även om jag undrade lite stilla om de inte helt enkelt var lika sin mamma i det fallet att de var såna där popcornsbebisar, men nej, det hävdades att de verkligen var rädda.

Många hamsterungar är ju skuttiga och kan inte sitta stilla då de är riktigt små. Iris var sån och Iowhai var sån men det brukar försvinna med tiden. För dessa två damer gick det snabbt. Båda två kommer från seriösa uppfödare, som givetvis inte använder hamstrar med dåligt psyke i avel. 

När jag sedan, efter några veckors sjukskrivning, kom tillbaka till jobbet fanns det kvar fyra av Iris tio bebisar. Jag ville ju såklart bilda mig en egen uppfattning av läget och satte igång att hälsa på dem. Givetvis låg de och sov sådär mitt på dagen, så jag väckte dem försiktigt och förvånades direkt över att de, så snart de bara vaknat till lite, kom fram och nosade på handen. Med tanke då på att de skulle vara "livrädda" av sig. Att försiktigt kupa handen runt dem och lyfta upp dem var inga problem alls. 

Jag fick höra att ungarna lugnat sig betydligt efter ett par veckor och varit sådär nyfikna och lugna ett tag. Inga problem alls med att hantera dem. En tjej sa att hon pysslat med dem under hela tiden de varit där, utan problem! Hon förstod inte alls att jag hört att de skulle ha varit rädda.

Med lite förståndigt tänk har jag ju nu förstått att dessa ungar antagligen varit sin mamma upp i dagen, med väldigt sådär överdrivet skuttiga ben. Iris gillade absolut inte att sitta stilla när jag hämtade hem henne. Det tog ett par veckor innan hon satt bra i handen. Sen kan man inte förvänta sig att man ska kunna stoppa ner handen i en hamsterbur och bara plocka upp en hursomhelst. Även tama, vuxna hamstrar kan behöva tid på sig att vakna och hälsa lite först innan de går att hantera. Vissa ungar är ju dessutom som små popcorn som verkligen vägrar sitta stilla i handen innan de blivit lite äldre.

Aggressiva hamstrar går bort direkt men jag gillar att det lite fart på dem, nyfikna, aktiva och rörliga. Att se att det inte var något "fel" på Iris ungar var helt underbart! Det värmer verkligen ett mattehjärta. Blir inte ungarna bra bör man inte avla på varken samma föräldrar eller på dem själva men nu har jag inga som helst betänkligheter att ta en ny kull på Iris. Det blir dock inte samma hane (Dino) den här gången, utan Snusmumrik, som ju både är långhår och lite lugnare än Dino. Så jag väntar mig vackra långhår i både satin och normalpälsat och med teckningen bandad och förhoppningsvis en liten gnutta mindre popcorniga som små. Nu är det inte aktuellt förrän på ännu någon månad i vilket fall som helst eftersom Iowhai ska ju ha ungar på torsdag om det blir något och Gurkan ska paras. Även Mini en sista gång. Mini fyller ett år i vår och ska gå i pension.

Iris är ju en helt fantastisk hamster! Snäll och gosig och en duktig mamma. Jag kan inte förklara hur fint det känns att kunna ta bebisar på henne igen utan att vara orolig. 

Oskar har vant sig vid att få komma ut ur buren ganska tidigt på morgonen. Får han inte det blir han lite smågnällig. Detta hände idag. Tidigare lärde han sig att öppna sidoluckorna på buren men jag drog åt dem med ståltråd, så att han inte skulle smita då jag var borta i somras och mamma var fågelvakt. Imorse hade Oskar bestämt sig för att jag var en elak matte som inte släppte ut honom tillräckligt snabbt, så han försökte ta saken i egen näbb och klor. Det låter illa när en morhuvad papegoja går loss på burgallret. 

Givetvis fick han komma ut, bara inte medan han höll på med sina styrkeövningar på den blockerade luckan. Han får ju inte lära sig att stök betyder fri. 

Då han väl sluppit ut ur det "hemska fängelset" var han osedvanligt livlig. Den ynka timmen, eller vad det kan ha varit som han missat, var han tvungen att ta igen med råge. Han började med att flyga som en galning mellan rummen här. Landade på buren där två cremekatarinor sitter tillfälligt och stirrade på dem en stund. Tråkigt nog måste jag ta foton på så långt avstånd att bilderna blir lite luddiga och trista men det är bättre än inga bilder alls.

Oskar flyger! Jag är så glad att Oskar "bara" saknar en fot och är lite ful i fjädrarna och att det inte är flygförmågan som är borta.

Oskar var faktiskt så himla ambitiös med flygandet idag så att han försvann in i köket. Jag blev lite orolig eftersom han inte brukar vara där inne, så jag var ju tvungen att knalla dit och hålla lite koll. Det gick ganska bra. Han hittade en lampa att sitta på men sen när han skulle lämna den gick det lite snett. Han misstolkade en tavla för en bra landningsplats, vilket medförde en lättare krasch som dock dämpades av en mjuk katt. Det var väl kanske inte idealiskt och Gnista blev ganska förnärmad av att få en papegoja i huvudet, men Oskar landade mjukt och Gnista blev mest bara sur och gick iväg, för att återvända så snart den äckliga fjädertussen flyttat sig därifrån.

Nu såhär på eftermiddagen har Oskar lugnat ner sig. Han har "sjungit" färdigt och flyger inte runt som en galning. Han sitter och tar igen sig på undulatburen och ser bara nöjdast och tjockast ut i världen.   

Igår hämtade jag hem ett osedvanligt vackert hamsterpar. Jukka, som jag själv fött upp och som är son till Satine och Snusmumrik. På något sätt känns det underbart att Satine lever vidare genom denna vackra son. Jag har inte träffat honom sen han flyttade förra våren, så det är extra kul att ha honom hemma. Han personifierar det jag gillar med hamstrar. Han är nyfiken och framåt och väldigt snäll och go.

Gurkan är en otroligt snäll och mysig hamster. Hon har rejäl svärta i färgen och hon är stor och kraftig. Jag är väldigt förtjust i henne. Då vi först möttes var hon så rädd för människor att hon la sig på rygg och bara skrek, kissade ner sig och bajsade. Hon var antagligen helt ohanterad. Det som imponerar mest med Gurkan är att hon, från att ha varit så extremt rädd, så snabbt blev tam och tillgiven. Dessutom har hon ett underbart runt ansikte. Hon är som en liten goklump hela hon.

Dessa två är här för att paras för andra gången. De förra ungarna blev alldeles fantastiska och varenda unge i kullen blev så himla go. Jag ser verkligen fram emot att ha dem här igen. Bara att hålla tummarna för att det blir bebisar också.

Jukka var och busade runt i soffan igår och klättrade upp på en kartong  

Plötsligt sågs inget mer än en otroligt söt liten tass

Någon här, inga namn nämnda, tyckte att det skulle vara till hjälp att ge Gurkan en liten brödbit att knapra på så hon skulle sitta snyggt... utan att tänka på att hamstrar inte är så vackra när de 1, trycker in stora saker i kindpåsarna och 2, HAR stora saker i kindpåsarna...

Nu är Gurkan förstås söt ändå