I helgen har det varit så varmt att inte mycket har blivit gjort. 

Idag blev det äntligen av att motionera Arrak. Igår gjorde han ett halvtamt försök att leka med en schäfertik men han orkade inte länge. Istället tog jag itu med tänderna på hundarna och badade upp Arrak ordentligt för att kunna testa den där De-shedding-behandlingen jag köpte på halva priset. Det verkar faktiskt som att fällpälsen släppte lättare. Imorgon kanske jag orkar dra ur det sista. Allt löshår ska ju bort.

Husse var hit med Ares och Nitro. Vi passade på att träna inkallning med Ares ute på bakgården här. Det är en ganska stor och fin gräsplätt. Senare tog husse en promenad med Nitro och då Ares vaknade upp efter en stunds skönhetssömn tog jag ut honom och tränade ett kort pass igen. Arrak surade så mycket åt valpen idag så han höll på att "åka på en propp". Matte var inte glad på honom. Jag hade förstått hans åsikt om jag ignorerat honom och bara ägnat mig åt valpen men så är det inte. Han är bara väldigt egen när det gäller mig. Man får jämt jobba med honom för att han ska låta bli att "vakta" mig.

Igår morse hittade jag en gouldsunge död på burgolvet. Alltid lika tråkigt. De är känsligare under utfärgningen så vad som helst kan ju ha hänt. 

Det tråkigaste var att det dessutom inte var den enda fågel som dog för mig igår. Även Malvas äldsta undulatunge låg död i holken på kvällen. På morgonen var den lilla parveln hur pigg som helst men av någon anledning ville den inte mer sen. 

De andra växer och frodas och jag hoppas att ingen fler lämnar jordelivet i förtid. Det är så sorgligt när de gör det.

Kiwis lilla etta har visat sig vara en riktig liten tuffing! I handen är det nästan svårt att få henne eller honom att sitta still. Det ska klättras och klängas till max. Man kan ju tro att h*n är på väg ur holken redan!  

Söt som en karamell!

Idag kläcktes Inkas lilla två hos Malva. Tyvärr har den under dagen inte fått någon mat, så jag får hoppa in och stödmata. Förhoppningsvis hittar fosterföräldrarna den snart. Äter med god aptit gör den lilla åtminstone och tiggandet är det inget fel på. Fast den försvinner verkligen under de stora klumparna till adoptivsyskon...

Jag är så glad också för nu ser man att hos Ronny och Kiwi blir de två första gröna och de två andra blåbrokiga. Alltså bär Kiwi på anlag för blått. Det innebär att det blir mer olika färger i kullen. Nu är det spännande att se om den allra yngsta ungen blir i blått eller grönt.

Kiwis äldsta kliver självmant upp i handen nu när man sätter ner den i holken och verkar vara riktigt nyfiken. Jätteroligt!

Roland, pappa till Malvas kull, har apat sig något fruktansvärt idag. Hade ännu en kommande undulatköpare på besök (med två vänner) och han satte igång att härja i buren. Han fick komma ut en stund och ägnade sig åt att snacka med de andra fåglarna och försöka ta sig in i Ronny och Kiwis häckbur... bara för att han bestämt sig för att det är hans. Stupid bird...

Efter att sällskapet hade åkt maximerade han sina påhitt. Han sprang på golvet, drog i saker, letade käk osv... tills han försvann ute i hallen och jag var tvungen att rädda honom från katterna. Han är ju inte handtam men jag bara plockade upp honom i händerna och han bet inte ens. Den fågeln är alltså helt fantastisk! 

Han fick komma ut ur buren en gång till idag lite senare och då satt han långt ner på buren där bl a katarinorna bor och Lucy knallade förbi och strök hela sin sida mot honom... han brydde sig inte. När jag sen fångade in honom i fågelhåven klev han upp i nätet själv och satt där och tittade tills jag öst in honom i buren... det KAN verkligen inte finnas coolare undulat! 

Ares var här en stund medan Nitro var och vaccinerades. Tack och lov var han nästan lika trött som jag, så stora delar av den stunden sov han.

Idag fick Ares en introduktion till hur det ska bli att ha mig och de två svarta som dagisfröknar... det var nog både skrämmande och kul. Lucy kan ju inte bara vara glad åt en pointervalp, det skulle rubba hennes principer helt. Arrak, som fullkomligt älskade sina systerdöttrar på utställningen i söndags, kunde heller inte vara så glad åt en pointervalp. Lite rasistiska är de två svarta mot fläckiga blekfisar. Här ser Arrak mest lite efterbliven ut.Sprang runt på gården och svamlade gjorde han också...

Ares fick träffa Bailey och Milica. Det verkade han trivas med. De två var inte lika sura som de svarta.

Efter en introduktion av hundarna åkte jag, husse, Nitro och Ares ut till ett sandtag för att låta hundarna springa lite och ta bilder. Ares tyckte att sand var något lite märkligt tror jag. En sten rullade nerför en slänt och han hoppade till som att den tänkte ha ihjäl honom. Valpar är så roliga innan de hunnit upptäcka allt världen bjuder på.

Nitro tycker att alla ställen man kan springa på är bra ställen.   

Det är härligt att se pointrar i action!

Valpen blev utsatt för ett besök hemma hos mig med tillhörande husdjur och dessutom ett oplanerat snabbkalas hos min bror... sen var valpstackarn totalt slut. Det blev en smula mer än vad som var meningen. Nu har han åkt hem för att sova och det lär han göra. sen får det bli en lugnare dag imorgon. Upptäcka världen har han ännu många år på sig att göra, om allt blir som det är tänkt.

Idag har jag spenderat en stund här på morgonen med att ta bilder av alla undulatungarna separat. Alla utom Inkas bebis är med. Först ut är Kiwis i nummerordning från ett till fem. Två bilder på ettan...

Malvas samma sak. Först två bilder på ettan sen resten i nummerordning...

Idag har äntligen Inkas lilla etta kläckts! Jag hoppas att den klarar sig och att de två sista äggen från Inka också blir något. Malvas ungar är jättestora i jämförelse, så man ser ju knappt minstingen på bilden. En liten, liten rosa rackare längst ner till höger.

Jag har haft besök av två bebisintressenter. Alltid trevligt att träffa dem som är intresserade av samma som man själv. Det är något alldeles särskilt med dessa små rackare som man får följa från det de kläcks tills de blir självständiga. De är ju så fantastiskt söta när de är i sexveckorsåldern. Nu väntar jag med spänning på att få se vilka färger de blir.

Katarinan Nico har återigen klivit in i holken och det vore ju kalas om det äntligen kunde bli något där.

Lucys blåmärken har trätt fram i huden och ändrat färg lite snyggt de senaste dagarna. Hon har varit väldigt stressad och inte velat äta. Hon har mått uppenbart dåligt när jag lämnat henne och för två nätter sen var hon så orolig att jag trodde att vi skulle behöva åka in akut. Från och med idag äter hon igen och verkar ha mindre ont. Det är skönt. Här ser man blåmärkena och hålet efter tanden. Tack och lov har det inte blivit någon infektion...

Idag har jag för första gången äntligen träffat Fjellgløtt's BSJ Ares som i fortsättningen ska bo med Nitro och husse. Det var en trevlig bekantskap och jag tog en hel del bilder. Jag fick även vara med om första mötet mellan valpen och Nitro. 

När jag kom var jag först utomhus och tog bilder av den lille grabben. Söt som en karamell är han!

Har jag någonsin sagt att jag älskar pointrar? Jo, det tror jag nog.

När Nitro sen anlände hälsade de två nyblivna "bröderna" på varandra på det sätt som är brukligt för hundar. Både baktill, framtill och lite i mitten.

Ares var tvungen att testa gränserna lite också

Efterhand blev hundarna trötta av allt nytt och gick och sov.

Själv önskar jag nästan att jag var fågeljägare, bara för att få ha en sån här liten goding... men jag får ju låna dem båda två ganska ofta...

Här har det varit fullt upp. Undulatungarna började ringmärkas i fredags, så nu är det bara att köra på eftersom. Jag har varit tvungen att beställa fler ringar, då alla ägg hittills har kläckts, utom ett hos Kiwi som blivit skadat.

I fredags blev också mina hundar plus Nitro anfallna av en hund som jag gissar är en amstaff eller åtminstone liknande. Jag gillar väl egentligen inte ordet "kamphund" men det var den typen av hund. Hunden sprang lös ute på gatan i ett villaområde helt utan att någon hade uppsikt över den. Från början verkade det gå bra. Arrak visade att han inte ville ha med den att göra och Nitro accepterade ett närmande. Jag kunde ju inte gärna veva till hunden eller något när den verkade närma sig fredligt. De nosade på varann, trots att jag från början försökte skicka iväg hunden. Nitro gruffade till då han tyckte att det var nog. Hunden såg ut att tappa intresset. Jag trodde att allt var ok och fortsatte gå ikapp min vän, som höll i mina två vovvar. Plötsligt insåg jag att hunden följde efter oss. Den skuttade vid sidan av cykelvägen, som vi just kommit upp på. Plötsligt sprang den fram och blockerade vägen för oss. Arrak drog lite framåt och då kastade sig hunden över honom. Någonstans i tumultet hann hunden bita Nitro i örat och kasta sig mot Lucy, som skrek av ångest och smärta. Att få en rejäl knuff av en annan hund i hennes ålder är inte roligt. Själv blev jag rejält förbannad och fick ont i hjärtat. Lucy är 14,5 år gammal och ska inte behöva vara med om sånt där. Varför en hanhund vänder sig mot en gammal tik, som dragit sig undan, är för mig ganska underligt. Till slut fick min vän fast hunden i halsbandet och eftersom jag höll i Nitro, som inte slåss, tog jag över tills grannen till ägaren dök upp och gick iväg med hunden.

Sent omsider kom ägaren. Jag höll då på att gå igenom Lucy och undrade var blodet kom ifrån. Det visade sig då att det var från Nitros öra. Ägaren sa att hunden varit i slagsmål förut och att det där går över på ett par dagar. Jag var sammanbiten och bad om numret ifall att något mer skulle visa sig senare.

Jodå. Dagen efter spenderade Lucy med att vara orolig och väldigt stressad. Efter några timmars funderande och upptäckten av att hon hade väldigt ont i revbenstrakten, bestämdes det att hon skulle till veterinär. Då hon hade så ont fick hon för första gången i sitt liv ha munkorg. Det säger en del om hur ont hon faktiskt hade. Hon hade alltså panik i blicken. Då är jag heller ingen sjåpig hundägare.

Hon hade ett klassiskt huggtandshål i sidan. En liten, liten öppning med en stor sårficka som fick rengöras. Då veterinärer inte vill ge lugnande eller söva en så gammal hund fick vi göra det medan vi höll henne. Usch så jobbigt det var. Lättnaden var stor när allt var färdigt och hon fick en spruta smärtstillande. Det var det enda jag önskade just då. Att hon skulle slippa smärtan.

Nu så här dagen efteråt är hon väldigt trött och verkar "deppig" om man ska använda mänskliga termer.

Jag är fortfarande väldigt ledsen och arg över att hon har blivit utsatt för det här. Hon förtjänar bättre. Man vill ju inte heller behöva utsätta en så gammal hund för alldeles för mycket påfrestningar i form av veterinärvård heller.

Då jag är rädd för att någon annan ska råka ut för samma sak har jag polisanmält händelsen. Dock har ägaren varit väldigt tillmötesgående vad gäller att betala kostnaderna för veterinärvård, vilket är skönt. Jag hoppas att hunden i fortsättningen kommer att hållas under uppsikt, för som det ju alltid är, så är ägaren den enda som kan förhindra att sånt här händer.

Lucy, mattes bästis...  

Otto, goskissen, verkar må prima. Han äter och skiter som han ska (som man brukar läsa i annonser om ormar till salu, dom ömsar förstås också som dom ska, om det är optimalt. Fast ja, Otto fäller ju päls så...)

Otto får äta vilken sorts mat han vill av alla fem sorter jag har hemma. Den enda han inte äter är maten jag gett katterna nu i några år. Antagligen är det något med just den maten som han inte klarar av längre. KAN ju faktiskt vara på grund av det han blev sjuk. Något hände och han ville inte äta den maten, så då blev det ingen alls. En god väns sambo har sagt att katter är ett naturens misstag eftersom de är så opraktiska att de faktiskt kan svälta sig till döds med mat framför nosen.

Undulatungarna växer verkligen och frodas. Malvas femma trillade ur ägget idag. Hos Kiwi intet nytt. Kan vara dagens ägg som blivit skadat. Jag kollade aldrig vilket. Nästa unge väntas på tisdag, sen är alla färdiga. De två äldsta börjar visa lite, lite gul färg längst ut på "piggarna" som ska bli vingpennor. Alltså blir det något grönt av dem.

Imorgon är det också dags för Inkas ägg att kläckas. Hon har tre befruktade som ligger hos Malva. Det ska bli roligt att se vad det blir av det!

Malva bjuder på ännu en rosa bild idag! Här syns klart och tydligt hur snabbt de växer! Åtta dagar mellan den största och den minsta.

Kiwis äldstingar verkade trivas i min hand idag.

Jag har varit med Arrak på utställning på Piteå Brukshundklubb. Han blev BIR (bäst i rasen) och fick CK (certifikatkvalitet). Klådde sina båda bröder och sin mors halvsyster. Plus Azzy, som uppfödaren tagit från en annan kennel. Det är ju förstås roligt att få se lite hundar och träffa folk men jag önskar att jag hade varit helt frisk och orkat tävla honom i bruks. Vi skulle ju dit... helst förra sommaren. Livet blir ju dock sällan som man tänkt sig. Han är redan fem år och det är inte för sent ännu men tiden backar ju aldrig. På gott och ont. Utan bruksmeriter kan han heller inte ta cert på utställning, vilket gör att han inte kan bli champion. I vilket fall som helst är det roligt att ha en hund som är snygg och trevlig och det viktigaste av allt: Han är hemmachampion!