Min lilla undulat, Inka, har nu lagt sitt fjärde ägg. Hon jobbar på bra!

Cruellas ungar växer och växer och äter. Idag tog jag bild på en liten kisande knatte, som inte alls vill sitta i nån hand!

Nog är de allt söta.

Filifjonkan har bara fem ungar kvar nu. Hoppas de får fortsätta leva. 

Idag händer det sannerligen inte mycket här hemma. Vi har vilodag jag och hundarna. Fåglarna härjar förstås på som vanligt. Kanarierna Fenix och Amie har börjat flirta men eftersom de nu sitter i en bur med alla gouldsen, måsfinkarna och två andra kanariehanar så kan de glömma att de ska häcka. De har fått testa tidigare i vår men då har de inte parat sig ordentligt en enda gång tror jag. 

De andra jag känner som har just kanarier har inte heller haft tur alls med dem. Vill de inte häcka så dör ungarna. Det är så tråkigt när det är så. Jag ville ha samma flyt som jag hade förra våren. Då gick allt som smort. 

Nåja, djuren måste få fixa det där själv. Det är inte annat än att acceptera och försöka senare igen.

Cruellas ungar håller som bäst på att öppna ögonen. Här borde jag förstås ha bjudit på en bild, men det får allt vänta till en annan dag.   

Hur mycket småsand och damm kan ett par hundar dra in per dag den här tiden på året egentligen? Arrak och Lucy jobbar på att undersöka saken och jag jobbar på att avlägsna det.

Hundarna har också varit otroligt duktiga idag och inte bara dammsugit bilen utan även tvättat utsidan. Åtminstone har de varit medhjälpare. Inspektörer, kanske man kan säga. Arrak hittade en snöhög att ligga i. Lucy har aldrig varit en snödyrkare av hans mått, så hon nöjde sig med en fläck o-gräsig gräsmatta. Försöken att gräva sig en mysig sovgrop avbröts dock av en vrålande matte.

Ovan nämnda matte ska idag flytta gouldsungarna från föräldrarna och återställa balansen i burarna, nu när häckning bara sker i häckburarna. Alltså ska kanarierna och de vuxna gouldsen, plus de två gouldsungarna från de första kullarna som ska behållas, flytta in i vardagsrummet. Gouldsungarna ska in i stora buren tills de färgat ut och kan säljas.

Tyvärr dog den lilla blåryggade ungen. Det var väldigt synd. Jag trodde faran var över med den då den vuxit ikapp de andra och verkade fräsch. Något måste ju ändå ha gått snett eftersom den ändå dog hux flux. Nåja, förhoppningsvis kommer fler kullar på föräldrarna och med lite tur blir det fler blåryggade. Inte för att det är något jag tänker satsa speciellt på men det är ju faktiskt lite kul när det dyker upp mitt i en kull normalfärgade.

Tredje ägget är lagt inne i holken hos Albin och Inka. Det blir bara mer och mer spännande! 

Har varit ute med hundarna på prommis med Nitro och husse. Arrak var lite stökig. Han blir väl lite extra taggad när Nitro är med och jag kanske inte har riktigt samma psykiska styrka att hindra honom som jag normalt skulle haft. Det är som att han känner att jag är svag och då blir han extra jobbig. Då blir det hans uppgift att hålla reda på allt. Jag hoppas att jag återfår krafterna så småningom så jag kan ta över uppgiften att vägleda igen. Typiskt nog skulle vi dessutom möta en dam med tre hundar varav två pudlar som inte är sena att kasta sig i kopplen och skälla. Arrak svarade direkt. Lucy brydde sig inte och Nitro blev alldeles virrig. Nåja, Arrak slutar ju snabbt, bara man lyckas få kontakt med lilla hjärnan hans. 

Det är synd att han blivit påflugen och känner att han måste försvara sig. Där är det min uppgift att gå in och visa att det är jag som fixar biffen och ser till att ingen äter upp mina hundar. Tyvärr är det inte så lätt som det låter. Speciellt inte när man står och låser upp en lägenhetsdörr och det kommer en hund rusande nerför trappan och hoppar på ens egna innan man ens hinner reagera.

I torsdags var jag och vaccinerade Arrak och katterna. Jag fattade först inte vad Arrak sysslade med när han reagerade så starkt på veterinären med att kasta sig baklänges och trycka rumpan mot dörren. 

Sen klickade det till. Han har ju haft så mycket problem med analsäckarna, fick dem bortopererade och så har han haft trubbel med sårig analöppning. Han trodde ju givetvis att veterinären skulle kolla honom i rumpan och det vet han gör ONT!

Jag tog kopplet och sa bara att han skulle komma. Det gjorde han. Visserligen blängde han lite misstänksamt men han har aldrig reagerat över någon spruta och åt lite godis medans, så det gick ju bra ändå.

Hade det varit rumpan hade han stått där pliktskyldigt med hängande huvud, han är ju en snäll gosse... som tur var är den bra nu!

Cruellas ungar ser ut som tjocka bollar. De fortsätter äta som tokar. Idag har de fått både ärtor och majs och det har förorsakat några små diskussioner dem emellan. Sen blev de en smula förvirrade när jag bytte i buren men det var ett tag sen och de ska ju inte leva i sin egen skit. Jag lämnade det lite extra länge så inte mammalukten skulle försvinna så snabbt.

Filifjonkans ungar blir redan en vecka gamla imorgon. Hon fick tio stycken men tydligen blev det för många att ta hand om, så hon har på egen hand decimerat antalet till sex stycken under se senaste dagarna. Visserligen är det fullt naturligt men man kan ju ändå känna att det känns lite småläskigt och framförallt var hon taskig nog att "kasta bort" den ljusaste ungen som jag verkligen ville se färgen på. Nu ska det väl iaf vara lugnt med bebisarna. 

Nu stundar väntan på att Filifjonkans ungar ska börja titta ut, att det kläcks lite ägg här hos måsfinkar, katarinor och kanske dvärgvaktlar. Sen är det en riktig rysare att tvingas vänta på att Inka ska visa hur många ägg det blev, hur många ungar det förhoppningsvis blir och vad de blir för färger. Det är så fascinerande och fantastiskt roligt!

Om Cruella ser sina tio små från sin himmel är jag säker på att hon ler. De är lika stora matvrak som hon själv var. Idag har två av dem smakat vatten för första gången. 

Med en skön känsla i magen kan jag konstatera att efter gårdagens uppvärmning av Cruellas ungar och noggrann matning där jag sett till att alla fått mat, även den lilla som inte verkade må så bra, är alla ungarna pigga och glada idag. 

Inne i hamsterhuset är det varmt och gott med en hel massa toapapper i flera lager och äter gör de med god aptit, som synes!

Nu har jag varit försvunnen i några dagar. Detta beror på att jag inte riktigt hade lust att uppdatera med bara tråkigheter. Karl-Alfreds död var inte lätt att ta. 

Ändå börjar jag det här inlägget med fler tråkigheter. Hamstern Cruella De Vil finns inte mer. Hon lämnar efter sig tio stycken ungar som är tolv dagar idag. Jag bestämde mig för att stanna hemma och se efter de små liven den här dagen. De är ljuvliga och jag har redan bestämt mig för att behålla en. Mest troligen en liten svart hona. Jag lovade Cruella att ta hand om de små innan hon dog.

Cruella har varit en stor källa till kärlek här hemma och var den som fick mig att faktiskt börja gilla hamstrar på riktigt. 

Då och då bjöd hon på ett gott skratt, som här, med en bit rundstav i kindpåsen...

Mitt i allt finns det en hel del ljuspunkter. Måsfinkarna Verner och Winter har fyra ägg tillsammans. Dvärgvaktelhönan Helga har sex ägg. Katarinaparakiternas enda ägg är befruktat och undulaten Inka la sitt första ägg igår. Inte nog med det så fick lilla Filifjonkan elva bebisar i söndags! 

Nu stundar väntan. Hur många ungar blir det av alla dessa ägg? Vilka färger blir Fjonkis ungar? Det är sannerligen spännande! Sorgen är oftast egentligen en väldigt liten del av djurägandet. Självklart kan den vara svart och tung att bära men när man jämför den med all lycka som djuren ger, är den försvinnande liten.

Käraste lilla Karl-Alfred somnade in idag. Jag har ingen aning om vad som gick   snett och han har inte verkat sjuk på något sätt. Det enda annorlunda har varit att han inte sjungit en enda gång sen hans fru Olivia dog. 

Jag skulle studera fåglarna och uppdatera mig om alla deras förhållanden och snedsprång och eventuella häckningar och istället blev det platt fall och ledsamheter.

Hittade en bild på hela gänget tillsammans. Drutten (röd) med fru Dunet (orangerosa), Karl-Alfred (mörkgul) med fru Olivia (vit) och så deras son Fenix (brun) med sin tilltänkta fru Molly (ljusgul). Av alla dessa är det bara Fenix och Dunet som lever. 

Detta år har inte varit ett bra kanarieår för mig och det är en klen tröst att det även finns väldigt erfarna fågelmänniskor som också har problem med just kanarier. Jag älskar ju verkligen kanarier och vill inte ge upp dem! De är nyfikna, vackra, sjunger fint och finns i massor av varianter. Vad ska jag göra för att få dem att leva?